Peter är inte ensam om att nästan få panik över Socialnämndens beslut att stänga Gränden. De är många som träffas där varje dag. Många som tycker att Gränden är deras anledning att hålla sig drogfri. Deras fristad.
– Om jag dricker några öl på kvällen så vet jag att det måste stanna med det. Jag kan inte fortsätta för då luktar jag dagen därpå och då får jag inte vara här på Gränden. Det är viktigt för mig. Då rullar det inte på bara utan jag sätter stopp, säger Peter.
Han får medhåll av alla andra runt bordet. De har alla olika livsöden men deras historier innehåller sprit och droger. De har kämpat mot det, varit på behandlingshem, blivit drogfria och ibland åkt dit igen.
– Jag blev livrädd när jag hörde att de skulle stänga. Det är hemskt. Många är rädda för att hamna på en parkbänk igen. Det är så lätt att man går tillbaka till det som man känner igen då tryggheten dras undan, säger Ewa-Lena.
– Jag är rädd för att få panikångest. Att kröka varje dag och stå utanför bolaget istället för att vara här. Att mista min lägenhet, säger Peter.
Omkring 35 personer är inskrivna på Gränden. En del går hit ofta och hela dagarna medan andra kommer någon gång. De har alla individuella krav på sig som ska följas.
Att inte komma påverkar är en regel som följs slaviskt. Det har hänt de flesta att de inte varit helt nyktra någon gång och då har de fått gå hem igen.
– Jag förstår och tycker det är en bra regel. Det handlar om respekt för varandra och för en själv. Om någon kommer och är full eller bara luktar så kan det locka oss andra eller tvärtom, säger Marina.
Respekt. Att både få respekt och visa respekt är viktigt. De finns där för varandra. Har blivit som en familj. De märker om någon varit borta många dagar eller ser om en kamrat börjar må dåligt. Deras och personalens erfarenheter gör att de är uppmärksamma på varandra och finns där som stöd och hjälp. Fredagar är alldeles speciellt. Då städar de lokalerna och lagar sedan en god lunch. Pratar om vad som finns att göra i helgen och peppar varandra att klara en helg utan droger.
– VI har sett varandra både över och under ytan. Det är viktigt att hjälpa och stötta varandra. Att sitta ensam i en lägenhet kan vara väldigt ensamt, säger Marina.
Att stänga Gränden tror ingen av dem blir en besparing för kommunen och samhället. Tvärtom.
– Hela helvetet kommer att sätta igång igen om vi inte har Gränden. Psykiatrin, mobila enheten, polisen, tvångsomhändertagande för missbruk, socialförvaltningen, behandlingshem. Tänk vilka kostnader det är. Det är klart att vi har ett eget ansvar men det är så lätt att falla igenom.
Annika Hansson, diakon i Sankt Olof församling, arbetar med musik på Gränden.
– Jag har så fina möten med människor där missbruk har ställt till det. Att inte ha kvar verksamheten kostar så mycket i mänskligt lidande, säger hon.
Några alternativa verksamheter där det krävs att besökarna är drogfria finns inte i Norrköping. Att gå till en verksamhet där droger är tillåtna vill inte Grändens besökare. De är rädda att falla tillbaka igen.
Den undersökning som politikerna hänvisat till och som säger att besökarena inte blir hjälpta möter stor kritik. Varken personal eller besökare har tagit del av undersökningen.
– Man går ju inte tillbaka varje dag i flera år om man inte trivs. Den som sagt att det inte är bra kanske bara var här en eller två gånger. Eller så var det en dålig dag just då för den personen, säger besökarna.