Det står 1988–2018 på bilarna utanför kontoret på Ingelsta. 30 år av utmaningar, dramatik och känslor. Företaget är, lite i skymundan, en del av historierna och rubrikerna.

Allt började en dag, när arbetskamraterna Ricky Axelsson och Esa Koivosaari, möttes på företaget Asab och bestämde sig för ett nytt steg i livet och karriären.

– Esa kunde priserna. Jag kunde jobbet. Vi hittade varandra direkt. Vi jobbade hårt de första åren, men vi fick inte betalt för allt slit utan ville göra något annat.

Artikelbild

Historia. "Vi kom till uppdragen i våra röda bilar och röda jackor", minns Ricky Axelsson om de första åren.

De startade eget.

Det blev Östgöta Sanering.

– Ingen trodde på oss. "Ni kan hålla till i några mindre städer och städa lite" lät det, men ett år senare hade vi tagit alla kunder och värvat de bästa jobbarna i branschen, minns Ricky.

Storbranden på Invandrarverket natten till fredagen den 8 december 1989, där tre våningar skadades och värden för miljontals kronor gick upp i rök, var företagets första stora uppdrag.

Artikelbild

| Dramatik. Palace förstördes i ett attentat i januari 2006, men sex veckor senare öppnade man igen.

– Vi hade ett kontor, som vi hyrde av Hamnförvaltningen, på Saltängsgatan på den tiden. Det var väldigt enkelt. Vi hade inte ens några stolar. Jag minns hur försäkringbolagets två personer fick sitta på några färgburkar, när vi skulle kolla över jobbet, säger Ricky och skrattar.

I samma veva pågick en omfattande lärarstrejk över hela landet.

Artikelbild

Rubriker. Den stora branden på Invandrarverket var företagets första stora uppdrag.

–  Vi fick lite extra arbetskraft av den. Vi behövde mycket folk. Det var ett jättejobb.

Branschen har förändrats mycket genom åren.

– Jag kan sakna de tidiga åren. Det var mer familjärt. I dag är den nära relationen nästan helt borta. Det är så mycket stressigare och en jakt på kronor och ören.

Berätta.

– Vi hamnade hos och träffade människor, som hamnat i ett tufft läge och kanske fått sina hem och sina liv förstörda på grund av en brand. Vi kom dit i våra röda jackor och röda bilar och började riva i deras privata grejer. Det är tufft.

– Vi försökte alltid åka till ett fik och prata om vad vi skulle göra. Vi var nästan psykologer i vissa fall. Jag kan träffa personer vi har varit och städat och sanerat hos för 20 år sen som kommer fram och berättar det. Vi skapade och fick ett speciellt förhållande.

Ricky stannar plötsligt upp i tanken över en kopp kaffe på kontoret.

– Vi var som bröder, säger han om Esa.

Företaget och Ricky hamnade i en djup kris 1998.

– Esa gick bort i cancer. Det var tufft. Det var riktigt tungt. Jag tänkte ett tag lägga ner firman helt. Jag tvivlade på om jag skulle orka eller kunna driva den vidare.

Företaget hade precis överlevt tre stora lågkonjunkturer, men stod nu vid ett vägskäl.

– Esa och jag tjatade in oss hos fabriker och företag, när det var som tuffast. Vi var nära konkurs, men hämtade oss. Jag ville inte ge upp. Jag skulle fortsätta i Esas och min anda.

Företaget lämnade Breda Vägen och flyttade ut till Ingelsta 1999, där man är kvar än idag. Över 600 personer har passerat genom företaget under åren.

– Vi har fostrat en och annan unge. De kom hit och fick en borste i handen och slutade med att bli en bra arbetsledare. Jag blir stolt, när jag tänker på det.

– Vår bransch hade ingen status på den gamla tiden. Det är annorlunda nu, men det tog ett tag innan vi blev accepterade. I dag är vi lika viktiga som byggarna, menar Ricky.

Företaget har 18 anställda.

– Det är lagom. Vi kan kalla in extra folk om det skulle krävas vid större uppdrag, men vi ska och behöver inte bli större.

Historierna är många genom åren. De skulle, gott och väl, kunna bli en bok. Här är, i så fall, ett kort utdrag ur två kapitel

Som en brand på Braviken.

– Vi behövde, när det gällde jobb med asbest, ha ett tillstånd av Miljöverket. Vi blev kallade sent en söndag till Braviken. Hela produktionen stod stilla, när jag lyckades få tag på en kille i Jönköping i hopp om klartecken. Han bad mig dra till varmare breddgrader och kastade på luren, men jag höll god min och fortsatte med en monolog med en tom lur, där jag gav mig själv klartecken... Vi kunde dra igång. Vi faxade in tillståndet sent på natten. Det blev ingen fler frågor på det.

Som attentatet på Palace natten till den 23 januari 2006.

– Jag fick en fråga av ägaren Alexander Andrén om vi kunde fixat jobbet på sex veckor. Jag ringde runt och pratade med olika firmor. Alla hade ju en egen historia från Palace... Det var fantastiskt att se hur alla bara klev in och tog jobbet. Vi höll tidsplanen.