I en stor och omsorgsfullt inredd våning bor en av mammorna, Lena. Hon och Fia träffades genom en Facebookgrupp för anhöriga till drogberoende i Norrköping, som Fia startat.
De har båda barn, som missbrukat droger i flera år, och beskriver sig som medberoende. Det innebär ständig oro, en evig kamp och jakt.
– Jag lever hennes intensiva liv utan att bedöva mig. Jag kämpar för att hålla koll på var de är och städa omkring dem. De fixar inte sina papper, läkartider eller någonting, säger Fia.
Vid sidan om finns de övriga familjemedlemmarna, som också vill ha uppmärksamhet, och det dåliga samvetet över att inte räcka till.
Lena berättar att hennes son under uppväxten var väldigt snäll, social och fick höga betyg i skolan.
– Han var ett speciellt barn. Han var så vansinnigt snäll och hade ingen trotsålder.
Hon såg inga varningssignaler, men i högstadiet skrev pojken en uppsats i skolan som fick henne och lärarna att reagera. Han beskrev den skräck som han upplevde när han var hos pappan och hans nya partner, som var mycket aggressiv.
När det kom fram såg Lena till att han inte behövde vara där mer.
I tonåren började han röka Spice.
– Han provade tillsammans med en kompis och fick ett lugn i kroppen.
Sedan dess har han förutom Spice använt cannabis, tramadol, tradolan, lyrica, kristaller, subutex och injicerat amfetamin. Under vissa perioder har han rökt dygnet runt, medan han andra perioder varit helt ren.
– Senaste året har han varit på akuten sju gånger, varav sex gånger för överdoser och en gång efter att ha blivit knivskuren. I somras tog han allt och ville ta livet av sig. Han hamnade på psykiatriska kliniken, men de släppte ut honom igen.
Då reagerade dock hans tidigare chef och krävde att de skulle ta in honom igen, och då gjorde de det.
Senaste gången kom han medvetslös in på akuten, där man bedömde att han behövde vård på intensivvårdsavdelningen. Men när Lena kom dit hade han gått därifrån.
– Han hade gått raka vägen till en kran och jag hittade 100 tabletter i hans jacka. I snusdosan hade han också något, kanske hasch, berättar Lena.
Hon förstår inte varför det i sådana akuta lägen är så svårt att få till ett LVM, det vill säga tvångsvård.
– Det borde ju vara självklart när akuten bedömer att han behöver intensivvård men han går därifrån.
Fias dotter missbrukar framför allt hasch och tabletter som exempelvis tramadol. Senaste gången som hon, till mammans stora lycka, ville lägga in sig för att få hjälp att komma ur missbruket fick hon nobben på beroendekliniken.
– De sade att de hade ett LVM och att det inte var så trevligt däruppe, därför tyckte de att det var bättre att hon gjorde avtändningen själv. Men jag är ingen behandlingsassistent eller läkare. Hon fick med sig en stor påse tabletter hem.
Följden var att dottern kände sig ännu mer kraftlös och påtänd.
Avtändningen var mycket uppslitande.
– Hon omväxlande grät och var aggressiv. Jag fick schampoflaskor och andra saker slängda på mig. Hon skrek "det är ditt fel" och när jag ringde och ifrågasatte om hon verkligen skulle ha så mycket tabletter fick jag svaret: Läkaren kan sin sak och din dotter kan väl prata för sig själv. Hon är ju 21 år.
Båda mammorna anser att det är svårt att få rätt hjälp, inte minst eftersom deras barn är över 18 år. Då tillfrågas inte föräldrarna. Dessutom får barnen ingen behandling om de inte själv deltar frivilligt, vilket sällan sker om de är djupt inne i ett missbruk.
Lena undrar också varför missbruk inte betraktas som andra sjukdomar.
– Återfall hör ju till sjukdomsbilden. Jag förstår inte varför de ska kastas ut från en behandling om de får ett återfall. Först när det gått ett halvår borde det ses som ett återfall.
Hon ifrågasätter också varför beroendekliniken och socialtjänsten inte arbetar närmare varandra, exempelvis att socialtjänsten skulle få en rapport om någon kommer in akut på sjukhuset efter en överdos.
– Om det gått så långt borde det ju vara läge för ett LVM, tvångsvård för missbrukare. Men socialtjänsten gör ingenting. De tycker min son ska gå på öppenvård och det fungerar inte. Han behöver komma bort från stan.
Fia instämmer. När hennes dotter äntligen kom in på ett behandlingshem, var det ett som ligger i närheten av Norrköping. Dessutom fick hon ha mobiltelefonen på hela tiden.
– Hennes pojkvän höll på och ringde henne hela tiden och sade vad hon gick miste om när hon var där. Hennes kompisar kunde till och med åka dit och röka med henne.
Med drogerna kommer också kriminalitet och tragiska händelser. Lenas son har förlorat flera av sina nära vänner. Sin bäste vän hittade han död en morgon.
– Han gjorde hjärt- och lungräddning, men fick inte liv i honom. Det dröjde inte länge förrän min son flippade ur och tog allt.
Fias dotter har flera gånger haft långa förhållanden med så kallade "Bad boys", som förser henne med droger.
– Hon vill rädda honom, för när hon är med honom så går han inte ut och gör saker med sina kriminella vänner. Och han fångar henne genom att ge henne röka. Det enda de har gemensamt är att röka på.
Fotnot: Lena och Fia heter egentligen något annat.