Emil, Tim, Amanda och Lisa har kommit till den här torsdagssamlingen. Under rubriken ”Självkänsla” träffas de för att utbyta erfarenheter, ge tips och stötta varandra. Bakom träffarna ligger Dyslexiföreningen i Norrköping.

– Jag märkte att det var svårt att läsa och skriva när jag gick i trean. Det var krångligt när texten var liten och meningarna långa, säger Tim som går i årskurs sex. Han är numera utredd och har fått diagnosen dyslexi.

– Det kändes bra, nu vet jag vad det beror på. Men senast förra veckan var det en som sade att jag skulle läsa rappare så att vi kunde komma ut på rast. Det gjorde mig ledsen, tillägger han.

Artikelbild

| Ger inte upp. Emil går i årskurs fem i en kommunal skola, och tycker att det trots all fungerar bra, även om det är tufft när bokstäverna är lite olydiga.

Och det är ungefär samma upplevelser som de andra tre delger. Problemen med att läsa och skriva kände de själva av när de gick i trean–fyran. Då hade deras föräldrar anat långt tidigare att allt inte stod rätt till.

– Men när vi tog upp det med lärarna sade de att det nog skulle komma igång, men jag fattade ju själv att något var fel. Till slut ville jag inte gå till skolan, även om jag egentligen tyckte att det var kul, säger Lisa.

Hon går nu i årskurs sju och är den enda av de fyra som NT träffar, som går i en friskola. Och hon efterlyser bättre stöd.

– Jag har inte fått några hjälpmedel än. Jag har ju tillgång till elevdatorerna som finns men vi är ju fler som slåss om dem. Jag tror att det finns något där som man kan scanna in texter men jag har ingen inloggning till scannern, säger hon.

Artikelbild

| Tufft. För Lisa har skolgången inte varit så enkel. Hon saknar hjälpmedel på den friskola hon går på men hoppas att det ska bli bättre.

Men hon känner sig ändå glad för att en av lärarna nu håller på att utbilda sig till specialpedagog.

– Och hon har hjälpt mig massor redan, säger hon.

Artikelbild

| Utpumpad. För en dyslektiker tar läxläsningen betydligt längre tid än för andra, och man hinner inte så mycket mer, säger Amanda

Tim, Emil och Amanda, som går i kommunala skolor är nöjda med den hjälp de får.

– Vi har till exempel en app där skolmaterialet är inläst. Sedan har jag en särskild linjal som gör att jag inte hoppar mellan raderna, säger Tim.

Artikelbild

| Flygande bokstäver. Så beskriver Tim bokstäverna framför honom i boken. Men han har fått bra hjälpmedel som gör att det går bra att läsa nu, säger han.

– Det är så fuskigt, ska vi ha något får vi köpa själva, säger Lisa och berättar att hon nu har 27 sidor att läsa i SO-boken.

– Läser jag själv tar det flera dagar, nu får jag hjälp av mamma eller någon kompis, säger hon.

Amanda har lite blandade upplevelser från den kommunala skolan. Nu går hon i årskurs sju och har precis bytt skola.

– Här får jag all hjälp jag behöver, men på den förra skolan var det inte så. Jag hade datorstöd där men jag fick ingen hjälp att förstå hur jag skulle göra. Och efter ett år beslutade skolan att lämna tillbaka datorn därifrån de hyrt den. Så jag fick klara mig utan hjälpmedel. Jag satte mig bredvid dem som är smartare än jag, säger hon och gör citattecken i luften.

Även om alla fyra nu ändå lärt sig att det inte handlar om att de skulle vara mindre smarta är andra, så går det ändå inte att komma i från att deras dyslexi påverkar dem dagligen.

– För oss tar det säkert tio gånger längre att lära sig exempelvis glosor. Man är helt utpumpad och hinner inte med så mycket mer än skolan och läxorna, det är jättetråkigt, säger Amanda.

Tim är mest arg för att folk inte förstår deras problem och för att man som dyslektiker ofta får höra att man kan om man vill.

– Men det är som att tvinga någon som opererat ryggen att göra sits up på gymmet. Det går inte, säger han.