Lätt framåtböjd, spaden i ett stadigt grepp och en försvarlig grushög som av allt att döma måste flyttas. Den stiliserade vägarbetaren sliter hårt och vägrar ställa ifrån sig spaden för en paus. Det klassiska vägmärket, som så många andra ritat av Kåge Gustafson, är ett ovanligt väl förekommande inslag i Norrköpings stadsbild för tillfället.
Det grävs, byggs och läggs om lite varstans. Alltid är gubben med spaden och grushögen inblandad. Att döma av den stora mängden av "hans" vägmärke som är i omlopp har han personlig totalentreprenad på stans alla grävjobb. Har någon synat upphandlingen? Ibland, där det grävs extra mycket, finns skylten i dubbel uppsättning vilket torde betyda att även hans tvillingbror har kallats in som stöttning.
Man lider lite med honom, grävgubben. Arbetet tycks tungt och man skulle önska honom lite modernare hjälpmedel. Något bättre. Något på hjul kanske. Arbetsställningen kan heller inte vara bra för ryggen. Unnar han sig lite friskvård? Hinner han ens?
Hans största problem är ändå att han gräver åt fel håll. I nästan alla andra länder i Europa står vägarbetaren vänd med ryggen mot trafiken. I Sverige har han körbanan framför sig. Den var, av oklara orsaker, "felvänd" även under den tid då vi hade vänstertrafik i Sverige. Med ryggen åt vänster. I samband med övergången till högertrafik den 3 september 1967 spegelvändes ett antal svenska skyltar. Bland annat vägarbetaren och det blev således fel igen.
