I augusti 1967 gjorde NT en omfattande genomgång av hyresläget i Norrköping. Var var det dyrast att bo? Billigast? Populärast? I samband med reportaget togs den svartvita ”Då-bilden” i hörnet av Generalsgatan och Knäppingsborgsgatan. Att just den miljön fick illustrera texten var logiskt, här var det allra billigast att bo i Norrköping vid den tiden.

Granskar man bilden, förstår man varför. Ännu en av många saneringsfastigheter i centrala Norrköping med en dödsdom hängande tungt över sig. Låg boendestandard. Delad toalett mellan flera familjer, rinnande kallt vatten och slasktratt i köket. Ändå var den sortens lägenheter populära, kanske mest beroende på den låga boendekostnaden. En fyra på 80 kvadrat för 125 kronor i månaden, en trea på 65 kvadrat för 110 kronor eller en tvåa på 50 kvadrat för 85 kronor. Klart att det lockade.

Olle Heelge, dåvarande ombudsman i Hyresgästföreningen i Norrköping, förde samtidigt fram en alternativ teori.

Artikelbild

| 2019. Saneringsfastigheterna är sedan länge borta och i de allra flesta fall ersatta av nya bostadshus. I kvarteret Flaggan kan man spela five-a-side-fotboll om man så önskar.

– Anledningen till att lägenheterna i saneringsfastigheterna är efterfrågade är svår att förklara, sa han i reportaget.

– Det tycks dock vara så att folk, som hela sitt liv bott i dessa lägenheter, har svårt att bryta sig ur miljön. Många föredrar den låga standarden och den låga hyran framför högre standard och högre hyror.

Högre standard med tillhörande högre hyror fanns förstås också. De dyraste hyreslägenheterna i augusti 1967 låg, bland annat, på Styrmansgatan, bara ett par kvarter från "Då-bilden". Där kostade en fyra på 100 kvadrat hisnande 800 kronor, eller strax däröver, i månaden. Då ingick å andra sidan avgiften för parkeringsplats. Normalpriset för en motsvarande lägenhet låg annars på runt 550 kronor i månaden i Norrköping. En del större och nyproducerade lägenheter kunde dock stå tomma under längre perioder.

– Därför att folk inte har råd att bo där, påpekade Olle Heelge.

Artikelbild

| Håkan Dahlgren, förhandlare på Hyresgästföreningen i Norrköping, berättar om parametrarna som styr hyressättningen.

Att fastigheten på ”Då-bilden” stod tom berodde snarare på att huset skulle rivas. Den gör ett övergivet intryck och frågan är om ramverkstaden – som just passeras av en man i grå kostym – fortfarande hade någon verksamhet igång. Ramverkstaden låg i alla händelser på Generalsgatan 19, i kvarteret Flaggan, och var enligt 1967 års telefonkatalog kopplad till en M Hultberg. I dag domineras samma yta av en fotbollsplan för spontant five-a-side-spel med försommarlummig inramning. När dagens bild tas, pågår dock ingen match. Däremot rastas en hund.

Dagens Olle Heelge på Hyresgästföreningen kan samtidigt sägas vara samma organisations förhandlare Håkan Dahlgren. 38 år i jobbet, varav de fyra senaste i Norrköping. Med hans hjälp försöker jag identifiera dagens motsvarighet till 70-talets saneringsfastigheter i innerstaden. Där det var särskilt billigt att bo men där standarden var begränsad.

– Det är svårt att peka ut den ena eller den andra stadsdelen, säger han.

– Generellt sett är det äldre hus, som inte renoverats på länge, i perifera lägen som har de lägsta hyrorna. Det finns flera sådana områden i Norrköping.

Just nu finns det cirka 30 000 hyreslägenheter i Norrköping. Hur de hyressätts kan liknas vid ett avancerat pussel där flera bitar ska passa samman vid samma tillfälle. Håkan Dahlgren förklarar:

– Flera faktorer bestämmer hyrans storlek. Storleken förstås. Och i vilket område lägenheten ligger. Om där finns service, skolor, förskolor, parker och närhet till centrum. Lägenhetens standard är en annan avgörande parameter. Parkett eller linoleummattor? Åldern på kök, vitvaror och badrum. Sådana saker. Vi är med och förhandlar om 90–95 procent av hyreslägenheterna i kommunen och den stora utmaningen är förstås att se till att hyran blir rimlig för var och en. Men det får samtidigt inte gå ut över kvalitén. Det finns inget egenvärde i att bara försöka pressa ned hyran.

"Slasktrattslägenheterna" är det sannolikt ingen som saknar i dag.

Fortfarande byggs det mycket nytt i Norrköping och situationen kan möjligen jämföras med saneringen på 1960– och 70-talen. Mycket revs samtidigt som nya områden växte upp i det statliga miljonprogrammets anda.

– Men det råder fortfarande bostadsbrist i Norrköping, säger Håkan Dahlgren.

– Den måste byggas bort. Samtidigt ligger det en risk i att bygga för stort och för dyrt. Det är ändå bara en begränsad målgrupp som har råd. Man kan fråga sig var smärtgränsen går?

För drygt 50 år sedan gick den uppenbarligen ungefär i höjd med 800 kronor i månaden för en fyra.