Det är fullt på fiket vi har bestämt, så det blir en promenad till ett annat ställe. Merry Massoud börjar direkt prata om sitt senaste projekt, en uppgift från filmutbildningen hon går på Marieborgs Folkhögskola.

– Det är jätteintressant. Jag följer en kompis och filmar allt. Hon är feminist.

Merry är från Hassake, nordöstra Syrien. 2011 gick hon gymnasiet och var i full färd med att planera sina universitetsstudier.

Artikelbild

| Qamishli International Airport vid Merrys hemstad Al-Hassake. Här lämnar de landet, på väg till Istanbul 15 februari 2015.

– Det är inte så lätt som i Sverige. Det är faktiskt jättesvårt, man kämpar mycket när man student.

Det var fullt fokus sista året på gymnasiet för att få bra betyg för vidare studier.

– Det är inte lika flexibelt som i Sverige. Man kan inte repetera lika mycket, systemet är svårare.

När hon var 18 år 2011 började kriget, och det var då hon skulle börja på universitet. De utbildningar hon ville gå fanns inte i hemstaden.

Artikelbild

| Kyrkan är viktig för Merry. Här lillebrors första nattvard.

– Jag ville studera arkitektur, engelska och lite annat.

Det skulle innebära en flytt till Aleppo. Merry och hennes pappa diskuterade mycket hur de skulle göra. Kriget hade inte nått Hassake, men det såg sämre ut för Aleppo.

Artikelbild

– Många av mina vänner åkte ändå, men jag fick inte åka för att min pappa tyckte det var farligt och jag förstår honom.

Så det blev plugg i hemstaden istället, främst matte. Planen var att läsa i fyra år, men efter det tredje kunde de inte stanna kvar. De var tvungna att lämna landet.

De fick ordna med pengar, rätt papper och tillstånd. Familjen äger en fönsterfabrik och en butik, men det var de inte behjälpta av.

– Man kan inte sälja sådant, ingen köper något när det är krig.

Den 14 februari 2015 lämnade de Syrien. Det viktigaste packade de i ett par väskor.

– Men jag förlorade min väska på vägen till Turkiet. Det var mycket minnen i den.

Det blev ett stopp i Istanbul i tre veckor, sedan vidare till Sverige. Datumet minns hon exakt.

– Ja, vi kom till Södertälje 6 mars 2015.

Sex veckor senare bar det av till Norrköping.

– Jag gillar Norrköping. Här finns många från Syrien, men mest svenskar. Det känns balanserat här.

På Portalen i Hageby fick hon mycket hjälp, tycker hon.

– De hjälper en att komma in i samhället, de har föreläsningar om hur det fungerar här. Det är viktigt veta. Det är i det här samhället jag ska leva, det blir svårt om man inte förstår sig på det.

Precis som språket. Hennes mål var att lära sig svenska, snabbt.

– Att komma hit var en liten chock. Nytt land, inget är som i Syrien, allt är annorlunda. Gator, samhälle, bilar, vägar. Allt. Jag var ledsen också över att jag inte kunde prata med svenskar.

Svenska skiljer sig väldigt mycket från arabiska, så det blev hårdpluggande för Merry.

– Men jag tycker inte det var så svårt. Efter sex månader klarade jag svenskan ganska bra, sedan blir jag bättre på att uttrycka mig dag efter dag.

Som äldst i en syskonskara på fyra tar Merry mycket ansvar.

– Speciellt när föräldrarna inte kan språket. Tänker på lillebror hur han ska fylla sin fritid med piano, tennis och fotboll. Jag försöker hjälpa mina syskon så mycket jag kan. Min ena syster läser barn och fritid och den andra till barnskötare.

Några av de stora skillnaderna med Sverige är också det hon gillar.

– Lugnet. Det är lätt att hitta lugn här. Och jämställdhet, man kämpar för kvinnors rättigheter, även barns – man pratar inte bara om det.

Vad hon däremot inte förstår är att många inte tror på Gud. Det skiljer sig markant från Syrien, tycker hon.

– Det är väldigt annorlunda här. Man måste förstå var all skönheti världen kommer ifrån.

Merry spenderar mycket tid i katolska kyrkan, där hon jobbar med undervisning för barn i konfirmandgrupper. Men mest tid tar skolan och filmutbildningen på Marieborgs folkhögskola.

– Jag älskar film, att fotografera och skapa en berättelse av bilder och video. Jag vill förstå hur man gör film, inte bara spontant som jag gjort innan. Jag vill lära på riktigt, och det är dokumentärer jag gillar mest.

Hon återkommer till den dokumentär hon ägnar sig åt nu, när hon följer en vän i ett par dagar.

– Det blir en kortfilm på ungefär tolv minuter. Det är roligt, men väldigt mycket jobb. Jag producerar, sköter kameran och ljudet, är reporter och ljussättare. Det är en tuff uppgift, men det funkar.

Hon gillar filmutbildningen, men har inte riktigt bestämt sig än om hon ska fortsätta i höst. För att det finns andra utbildningar som hon tänker på.

– Det finns flera utbildningar som är intressanta. Behandlingspedagog för barn och unga vuxna, eller systemutveckling eller plugga till lönespecialist.

Det är väldigt olika saker?

– Ja visst. Jag kanske kan bli journalist också. Det verkar roligt! Kan inte bestämma mig, vill inte plugga för långt borta från familjen heller.

Hon har många planer i huvudet vad gäller framtiden. Men hon tänker inte speciellt ofta bakåt, på kriget.

– Nej, men jag funderar ofta på alla hemska saker som händer världen runt. Det går inte att undvika.

Men hon ser ändå ljust på framtiden.

– Ja, jag ser hopp. Allt kommer bli bra.

Längtar du tillbaka till Syrien?

– I början längtade jag mycket mer, inte så mycket längre. Men visst längtar jag ibland och besöka kommer jag säkert göra.

Men nu är det lägenheten i central Norrköping som är hemma.

calle.slattengren@ostmedia.se