Just nu medverkar Martin Waerme i ”La Cage aux Folles”, en färgsprakande musikal om en nattklubb med ett homosexuellt par i huvudrollerna och som hade urpremiär i början av 1980-talet. Under hösten har den spelats i Norrköping och den 13 januari väntar nypremiär i Linköping.

Martin kallar föreställningen ”superbjussig och viktig”. Han spelar rollen som hembiträdet Jacob – eller Claudine, som karaktären själv vill bli kallad.

– Han strävar efter att själv få stå på scenen en dag, men är ganska oduglig på allt han tar sig för. Han lever mer i bilden av att vara hembiträde och hur det skulle vara att stå på scen – men är inte bra på något av det, skrattar Martin, som kallar rollen en ”comic relief”.

Artikelbild

| Snart nypermiär. I Östgötateaterns "La Cage aux Folles" spelar Martin Waerme hembiträdet Claudine/Jacob.

– Samtidigt är jag mest nöjd med att vi hittat det mänskliga i rollen. Det är lätt att det bara blir en tokrolig figur som blir för mycket.

Att det blev just teater var en slump. I tonåren började Martin i amatörteaterföreningen Kvartersteatern, där en klasskamrat på Hagaskolans musikklasser var med. Sedan dess har vägen gått via De Geer-gymnasiets teaterutbildning, Fridhems folkhögskola och Teaterhögskolan i Malmö.

En praktikplats på Östgötateaterns Ung scen öst blev till fyra år som anställd. Inför skolklasser runt om i Östergötland har han medverkat i såväl ett romantiskt kontorsdrama med övernaturliga inslag, som en helt improviserad föreställning om sex och lust.

– Man blir inte rädd för publiken på samma sätt längre, allt man kan råka ut för har liksom hänt.

Artikelbild

Nu jobbar han i stället på Östgötateatern.

– Det är också spännande – att möta en vuxen och betalande publik med de utmaningar som kommer med det.

Artikelbild

För ett år sedan var det kämpigare. Natten till julafton vaknade han med tryck över bröstet, något som visade sig vara hjärtmuskelinflammation. Tidigare samma år hade ett långt förhållande tagit slut och nu väntade en tids sjukskrivning. En kommande roll som skrivits för Martin fick i stället övertas av en av hans närmaste vänner.

– Det var riktigt grått – och grått utomhus, som nu, säger Martin och tittar ut genom köksfönstret.

– Det var i det tillståndet jag började googla på dronten.

Fågeln levde länge utan naturliga fiender, på ön Mauritius i Indiska oceanen. Det låg i drontens natur att bemöta omgivningen med kärlek – också människorna, som hittade till ön på 1400-talet. Bara ett par hundra år därefter var dronten helt utplånad.

– Dront betyder ju "dum fågel", men egentligen är den det smartaste som levt. Men vi människor kunde inte förstå det, säger Martin.

Av Ung scen öst fick han fria händer att skriva något eget. Hans egna tankar om året som gått växte allt mer ihop med dem om drontens livsöde. Resultatet blev en klassrumsföreställning som fick heta just ”Dronten” – en föreställning om sårbarhet och kärlek där han själv intar rollerna som naturprogramledare, ett Calvariaträd och en skådespelare.

Föreställningen utgjorde inte bara ett slags terapi, utan blev också Martins första helt egna föreställning.

– Man insåg, shit, jag kan faktiskt möta en publik och skriva en text med en dramaturgi som fungerar, säger han.

I vår väntar premiär för en annan enmansföreställning: soppteatern ”Gutår båd’ natt och dag” på Östgötateatern, som är en föreställning om Carl Michael Bellmans liv. Liksom med ”Dronten” är det han själv som väljer ut och bearbetar materialet, som han till viss del kommer att framföra med gitarrspel och sång, men framför allt ackompanjerad av Fredrik Ingå på piano.

Nyfikenheten på publiken har funnits med hela tiden. Väl på scen handlar det om att kunna känna av stämningen i rummet och hitta ”det musikaliska i texten”.

– Väntar man en halv sekund för länge så kan någonting falla. Det där tror jag man måste ha en känsla för, säger Martin.

Senare i vår väntar nya uppsättningar av ”Dronten”, då något omarbetad. Men kärnan och budskapen består.

– Trots allt vill jag vara som en dront och våga lita på människor.