Staplade i prydliga högar, årgång för årgång, på Jens Lindells vardagsrumsbord. Kalle Anka-tidningarna utgör en självklar hörnpelare i hans omfattande serietidningssamling. Men de är inte ensamma i samlarhyllorna. Långt därifrån. Allt av allt, förefaller vara parollen för denne storkonsument av det ritade ordet.

 

- Ingenting hamnar i samlingen utan att jag först har läst det, påpekar Jens Lindell och plockar varligt och kärleksfullt med den inplastade årgången från det magiska 1948.

Artikelbild

 

- Därför undviker jag superexemplar i perfekt skick. Då skulle det nog inte bli av att man bläddrade i dem. Egentligen ser jag mig mera som läsare än som samlare.

 

Ankist, donaldist eller kollusor; det finns många benämningar på de som forskar kring och samlar på Kalle Anka. Jens Lindell började bygga upp sina buntar under en tid då det fortfarande gick att fynda till en hyfsad slant. Sitt exemplar av det allra första numret gav han 1 300 kronor för.

Artikelbild

 

- Kanske skulle jag kunna få 6 000 kronor eller något för det i dag, funderar han. Inte för att någon försäljning är aktuell. Jag ser heller inte min seriesamling som en investering. Det är därför jag avstår en del objekt för att de är för dyra. Mat till barnen måste alltid gå före.

Artikelbild

 

Första numren inramade
Redan i trappan ned till den del av hemmet som rymmer serietidningssamlingen begriper man att det är någonting stort i görningen. På väggarna hänger inramade exemplar av de första numren av serieklassiker som Tarzan (från 1951), Lilla Fridolf (1960), Stålmannen (1950), Fantomen (1950) och Blondie (1951). Mumma för var och en som vuxit upp med sina seriehjältar och märkt hur dessa försökt forma ens personlighet.

Artikelbild

 

- Man blir aldrig för gammal för serier, kontrar Jens Lindell. Det är bara en fördom att barn ska läsa serier och vuxna Nietzsche. I Japan är serierna större än böcker. Själv kommer jag från en läsande familj och lärde mig att läsa på egen hand tack vare serierna.

Artikelbild

 

När passagen med de seriesmyckade väggarna väl är avverkad, öppnar Jens Lindell dörren till det allra heligaste. Rummet där han förvarar sina serier. 20 000 tidningar, bortåt 1 500 seriepocket och 3 000 seriealbum. Det blir nästan svårt att ta in allt på en enda gång. För att inte tala om att läsa allt. Själv ser samlaren det som sin stora uppgift att bringa ännu bättre ordning i högarna som täcker väggarna från golv till tak.

Artikelbild

 

- Jag håller på att gå igenom hela samlingen, säger han. Grundligt. Vad har jag? Vad saknas? Alla nummer och alla årgångar läggs in i datorn. Sedan plastar jag in själva tidningarna årgångsvis. Men plasten får inte förslutas. Tidningspappret är självnedbrytande om det inte kommer in luft. Egentligen borde jag köpa specialkartonger.

Artikelbild

 

Den överväldigade besökaren låter blicken spela över buntarna i hyllorna. Här finns verkligen allt i serieväg. Men vad finns var i vimlet? Jens Lindell måste ställas mot väggen. Så...var finns Blixt Gordon?

Artikelbild

 

Någon sekund av betänketid.

Artikelbild

 

- Hmm...till höger om skrivbordet. Längst nere i hörnet. Där hittar du mina Blixt Gordon.

 

För ett och ett halvt år sedan fraktade Jens Lindell in hela sin samling till bostaden i Norrköping från föräldrahemmet i Valdemarsvik. Där fanns det gott om plats. Här är det mera begränsat. Planerna på en omfattande sortering är långt framskridna. Samtidigt är det svårt att veta exakt var någonstans en sådan process lämpligast inleds. Omkring 10 000 tidningar är sorterade.

 

- Egentligen började allt som ett sorteringsintresse, säger han. Mina äldre bröder köpte serietidningar som jag fick ta över. Det var starten. Jag samlar på allt inom serier men prioriterar en del numera. Jag springer inte benen av mig för ett nummer av Min häst. Å andra sidan skulle jag gärna hitta första numret av Starlet. En samling som inte fylls på är en död samling.

 

- Just nu jagar jag främst Bamse från åren 1973-74. Och Fantomen från före 1963. Dessutom saknar jag ett 20-tal nummer innan 91:an är komplett. Men jag är inte orolig. Annars växlar mina personliga favoriter. Det beror på humöret. Carl Barks tecknade Kalle Anka-serier är dock något som man alltid kan återkomma till.

 

Hjälper varandra att fynda
Tidigare recenserade Jens Lindell serier i Bild & Bubbla, Seriefrämjandets egen tidning. Den vägen och med åren har han byggt upp kontakter i branschen och på samlares vis hjälper han andra att fynda liksom han får hjälp från annat håll. Däremot är inte Jens Lindell längre övertygad om seriernas odödlighet.

 

- Seriebranschen mår uselt. Det är för få som köper serier helt enkelt. Nu finns det inga superhjältar på svenska längre. Många av dagens serier produceras också i rena seriefabrikerna i Spanien eller Holland. Det är bra tecknat, visst, men man vet inte av vem och det blir lite själlöst.

 

Jens Lindell rättar till en bunt gamla Fantomen i sina hyllor. På det kolorerade omslaget gör Den vandrande vålnaden ett plötsligt utfall och går till attack. En häftig teckning med mycket känsla. Så långt från själlöst man kan tänka sig. Men så är också tidningen från 1956.