Ett namn avslöjar lite.

Ett smeknamn avslöjar allt.

Liselotte Andersson, som växte upp i Jursla, blev redan i unga år ”Lottis” med alla.

Artikelbild

NT:s Mats Willner tog en promenad med Liselotte Andersson genom framtiden i Industrilandskapet och förbi Louis De Geer, Flygeln och Värmekyrkan.

– Det fanns tre Liselotte i min klass. Det var lite rörigt. Jag blev ”Lottis” så läraren och kompisarna kunde hålla isär oss. Det har hängt med hela livet.

Det blir ”Lottis” i den här artikeln med.

Om väggar kunde tala skulle porten till Industrilandskapet berätta om en annan tid av ljud, maskiner och människor till och från arbetet.

I dag, när Louis De Geer ståtliga konsert & kongress firar 25 år, är allt så annorlunda.

Artikelbild

| "Det kan inte finnas en vackrare arbetsplats i hela Norrköping", säger Liselotte Andersson om "sitt" hus vid Strömmen.

Liselotte ”Lottis” Andersson, ny vd för det kommunala bolaget, är länken mellan då och nu.

Vi skulle kunna hämta hennes allra första år i restaurangbranschen från den äldre tiden, före allt vi ser nu, ur en scen i SvT:s hyllade serie ”Vår tid är nu”. Den ger oss en bild av livet genom decennier i och runt den populära restaurangen Djurgårdskällaren.

Serien är, som för så många andra, en favorit för ”Lottis”.

– Jag har fått höra många skrönor genom åren, men har också upplevt en del, säger hon.

– Ibland kan man känna sig gammal... Jag har ju varit med om rivaliteten mellan kök och servis med den tydliga hierarkin, men branschen har verkligen utvecklats de sista 15–20 åren. Det är något helt annat idag. I dag förstår alla vikten av samarbete för att lyckas.

”Lottis” växte upp i branschen och har aldrig lämnat den.

– Min mamma Siw jobbade på den legendariska restaurangen Peters Stekhouse på Trädgårdsgatan. Jag åkte dit efter skolan ibland och i väntan på att hon skulle sluta satt jag och vek servetter, som jag sedan staplade snyggt och prydligt i skåpen. Jag fastnade redan då för den särskilda stämningen och minns än idag hur man sa ”God afton, ni talar med hovmästaren” när man svarade i telefon...

Liselotte Anderssons liv är också en resa genom Norrköpings restaurang- och nöjeshistoria, som tar oss genom många klassiska namn och möten med generationer. Det blir så med alla åren i branschen med jobb på Gayalen på Kolmårdens Djurpark, Vildmarkshotellet, Peters Stekhouse, Grand, Borgen, Tanums Gestgifveri, Societetsrestaurangen i Varberg och, förstås, i Polhammargruppen.

– Vi var en tid på Viking Line också, men den blev väldigt kort.

Vi?

– Jag och min man Hasse. Vi träffades i jobbet på Palace 1985, blev ett par några år senare och har följts åt i livet och jobbet från den tiden.

Viking Line?

– Det var 1988. Vi hade varit några år på Palace och ville göra något annat. Viking Line skulle sätta ett nytt fartyg i trafik mellan Stockholm och Åbo så vi bestämde oss för att gå till sjöss. Vi var med på varvet och fyllde upp båten, men klev av båten en vecka efter premiären.

En vecka?

– Det blev två turer. Det var inte vår grej. Vi stod där plötsligt på land igen utan jobb och planer.

Flyttlasset gick till västkusten och Bohuslän.

– Vi fick jobb lagom till sommaren på Tanum Gestgifveri i Tanumshede och blev alldeles förtrollade av stället. De frågade oss, när sommaren var över, om vi ville komma tillbaka. Familjen skulle engagera sig i en ny restaurang i Göteborg. De lämnade över allt i händerna på oss. Jag kan knappt än i dag inte förstå att de vågade göra det.

De fick, ett par år senare, en förfrågan om ett jobb i Frankrike.

– Det var lockande, men vi bad om betänketid och åkte hem till Norrköping. Det var vintern 1991.

Ni tackade nej och blev kvar här?

– Tillbaka till Palace, där allt en gång började på riktigt... Jag minns hur jag fångades av allt vi hade där med café, musikbar, nattklubb och gourmet. Det finns inte såna ställen längre. Det var unikt. När så danspalatset Storan las ner i mars 1991 började en ny era.

Tre år senare öppnade Louis De Geer konsert & kongress.

Solen skiner in genom de väldiga fönstren på fjärde våningen utanför den stora konserthallen. Det hörs musik ut genom de stängda dörrarna. Symfoniorkestern i Norrköping blir för dagen en del av tyska succéserien Inga Lindström, som filmas under hela sommaren.

Liselotte Andersson har varit med från den första dagen i det 25-årsjubilerande huset vid Strömmen.

– Jag tröttnar aldrig på det här. Det kan inte finnas en vackrare arbetsplats i hela Norrköping, säger hon och ler.

– Louis De Geer är något helt annat än det var för 25 år sedan. Tiden har verkligen inte stått stilla. Det första året var köket här mer tänkt som ett mottagningskök, där några krögare i staden gick samman och fixade maten på Palace eller Bacchus och levererade hit. Det höll inte länge.

Berätta.

– Louis De Geer skulle vara hemvist för Symfoniorkestern och bara ha några externa evenemang, men man fick tänka om ganska snabbt. Det blev en hysterisk efterfrågan från hela landet. Intresset var enormt, minns "Lottis", som firar 25-årsjubileum i farfar Bertils hus.

Både hemma och på jobbet.

– Hasse och jag flyttade in farfars hus i Jursla, när han gick bort 1994. Han byggde det redan 1955 så det kändes rätt att behålla det i familjen, säger hon.

– Och här inne, där vi sitter, jobbade han i Holmens tjänst innan de flyttade ut till Braviken. Det känns lite vackert och poetiskt, när man tänker på det. Cirkeln är slutet på ett sätt.

Här är du vd nu?

– Jag har alltid jobbat och velat mycket, men det är ingen jag gått och tänkt på. Jag har inte hunnit sätta mig in i allt än. Jag har en liten process framför mig i höst. Det blir en spännande utmaning.

Framtiden?

– Vi är mitt i den. Vi har allt här, men måste fortsätta kämpa. Konkurrensen om evenemang och konferenser blir hårdare och hårdare. Det är ett jobb för alla oss i Norrköping att se till att vi syns, hörs och tar plats.

Liselotte Andersson blev tillförordnad vd efter Magnus Nilsson i augusti förra året. Magnus lämnade bolaget och Upplev Norrköping efter fiaskot med den kritiserade utställningen med superhjältarna i Marvel Avengers. Bara några månader in i uppdraget hamnade hon själv i händelsernas centrum, när NT publicerade en granskning av bolagets studieresa till Frankrike med besök på Disneyland och champagnedistrikt tidigare under hösten.

Svallvågorna har lagt sig nu.

Vad känner du idag?

– Jag är ingen ältare och förstår att vi alltid kommer granskas, men det är klart det var en tuff tid då. Jag fick ta smällarna. Det påverkades oss alla i huset.

– Jag minns att jag direkt, när det skrevs och pratades mycket om det här, bestämde mig för att vara extremt mycket ute i huset och träffa folk, som då själva kunde ställa frågor direkt till mig eller bara vill prata. Jag ville absolut inte gömma mig. Det fanns många olika tankar, men jag fick bra stöd och förståelse för vår studieresa från många håll. Vi jobbar med besöksnäring och evenemang. Det är vårt uppdrag.

I minst 25 nya år.