Pappa i Stockholm, koreograf i Göteborg och skådespelare i Norrköping.

En alldeles vanlig vecka i Camilo Ge Breskys liv under årets första månader, men det blir lite lugnare nu, när Frank n Furter och skräckmusikalen "Rocky Horror Show" tar semester ett par veckor i väntan på flytten till Linköping. Solens strålar studsar i den pulserande Strömmen på vår promenad genom staden han precis lärt känna och mår bra av.

– Jag måste fråga en sak, säger han.

Artikelbild

| "Jag är tacksam och stolt över Östgötateaterns mod och vilja med den här affischen", säger Camilo Ge Bresky under promenaden med NT:s Mats Willner.

– Folk kommer gärna fram och kommenterar saker, frågor om mina naglar, tar selfies och tycker till om teatern. Jag har inte varit med om det innan. Det måste vara något Norrköpingskt... Heter det så?

Det är möjligt.

– Det är i alla fall en familjär stämning. Det är fascinerade. Jag känner mig hemma här.

Camilo Ge Bresky har en lång lista av roller i några av de mest kända och stora musikalerna på de svenska scenerna. "The Book of Mormon" på Chinateatern i Stockholm, "La Cage aux Folles" och "Cabaret" på Uppsala Stadsteater, "Jesus Christ Superstar" på Malmö Opera och "Rocky Horror Show" på Göteborgsoperan är bara några stopp i karriären, men här i Östergötland är han mitt uppe i sitt livs roll.

Artikelbild

| "Norrköping har en familjär stämning. Jag känner mig hemma här", säger Camilo Ge Bresky med klassiskt sällskap på bron.

Frank n Furter, den lika ökände transvestiten som den hemlighetsfulle professorn, med långa naglar, som får folk att stanna upp i butiken, på gymmet eller titta lite länge på tåget, har gjort något med Camilo Ge Bresky.

– Det har hänt något, säger han.

Artikelbild

De långa naglarna skapar viss uppmärksamhet på gymmet, tåget eller i butiken.

– Det är något med att få ta så mycket plats på en scen, men också med att få vara här i det här huset och med hela teamet runt musikalen. Vi pratar om allt och vi gör det. Det känns som om jag fått en familj till på Östgötateatern. Det blir därför mitt livs roll. Hittills.

Du trivs på scenen?
Artikelbild

Snabba och tvära kast i logen i högt tempo under musikalens knappa två och en halv timme.

– Det är världens bästa yrke, när det är bra, säger han.

– Mina föräldrar, Tomas och Gunilla, är, precis som du, journalist. Ni kan jaga, gräva, skriva, filma, intervjua och arbeta med en artikel eller ett inslag i tre veckor, men när det är publicerat så är det över. Jag hade blivit galen, menar Camilo.

... så du blev musikalstjärna med applåder varje kväll.

– Precis... Att få den där applåden, den omedelbara bekräftelsen, är väldigt svårt att tacka nej till, när man väl upplevt det en gång. Det är som den första blixtförälskelsen. Varje gång. Man blir beroende av det.

Fick du med dig musiken hemifrån?

– Nej, nej. Mina föräldrar är fullkomligt tondöva, men där är vi inte överens. Min musikalitet ska, i alla fall är deras version så, komma från att de sjöng för mig som barn. Det är tveksamt, men de har alltid uppmuntrat längs vägen.

Har du tvivlat någon gång på ditt val?

– Varje vecka inför en premiär, säger Camilo.

– Det är likadant varje gång. Jag har en återkommande rädsla över att alla egentligen bara låtsas att de tycker om mig och att någon en dag kommer fram och säger "vet du, Camilo, att ingen gillar dig och du har bara fått det här jobbet för att det inte fanns någon annan.

– Jag lyckas dock slå bort den rädslan varje gång. Det funkar.

Camilo Ge Bresky är själv pappa till Caspian, som är 1 1/2 år. Den eviga papparollen blev ett nytt kapitel i hans liv, som fick en oväntad vändning vid födseln.

– Det finns en bättre version av mig på jorden. En uppgradering. En Camilo 2.0 ... Det slog mig plötsligt, när han föddes. Jag var inte alls beredd på den känslan. Det känns fortfarande så. Det är jätteskönt. Jag är heller inte lika rädd för saker och ting längre.

Du blev modigare, när du blev pappa.

– Ja.

– En sak i mitt liv är viktigt och på riktigt. Vad vi än pratat om, tyckt eller tänkt om vårt prat under vår promenad så är det på låtsas. Caspian är på riktigt. Det blir mer och mer så.

Är han en blivande artist och skådespelare?

– Caspian älskar att sjunga och spela piano så det finns vissa tendenser ... Hans mamma, som jag mötte på musikalgymnasiet i Sandviken, är en fantastisk sångerska.

Med ett hem vid Gärdet i Stockholm, en roll i Östergötland och ett uppdrag – som koreograf för "Little Shop of Horrors" på Göteborgs Stadsteater (premiär den 5 april) – är Camilo Ge Bresky en handelsresande i kulturens tjänst, men till ett pris.

– Jag kan allvarligt, ibland, fundera på vad jag håller på med och få en massa jobbiga tankar om att jag är en dålig pappa, som bara ser min son två dagar i veckan och gör en massa annat. Tänk om han känner att vi aldrig hade en relation och jag bara satsade på karriären. De här tankarna dyker upp då och då. Det brukar oftast bli på onsdagar.

Onsdagar?

– Energin brukar ta slut då. Jag har spelat i fem dagar i sträck, varit hemma i Stockholm över helgen och jobbat två dagar i Göteborg och så sveper man in här för nya kvällar. Det känns mest då, men så möter jag alla vänner här i Norrköping igen. Den första samlingen på onsdagarna, när vi möts igen efter att ha hälsat på i våra andra liv någon annanstans är så viktig. Det blir oftast en nystart.

Vi stannar till på Teatertorget precis utanför den stolta och historiska entrén till teatern och tittar på affischen med Frank n Furter i bara högklackat. Den har blivit en del av stadsbilden under de här månaderna.

Vad tänker du?

– Hur ödmjuk ska jag vara? Det är ju jag. Jag vet det. Jag klädde av mig naken och man tog bilder, men det är ju Frank ni ser egentligen, säger Camilo och skrattar, men blir en smula allvarlig i nästa andetag.

–  Att mötas av den gigantiska affischen, när jag körde in i Norrköping under premiärveckan var speciellt och stort. Jag är så tacksam över det och stolt över Östgötateaterns mod och vilja.

Berätta.

– Det är inte bara en häftig bild. Det är en svart man på vår affisch. Det spelar roll i Sverige 2019 med tanke på allt som händer och sker i vår värld idag. När jag var tolv år så hade jag också velat haft den bilden att se på och luta sig mot ... Jag kan bli lite rörd av den tanken.

Det är ett par timmar kvar till kvällens föreställning, när vi skiljs i foajén. Han börjar lite senare sin förvandling från Camilo Ge Bresky till Frank n Furter för ännu en afton i hans hus, där absolut inget är som vanligt.

– Var sitter du? frågar Camilo innan vi skiljs.

– Du kommer inte nå mig. Det är högt upp på läktaren...

Det blir bara ett leende till svar.

Frank n Furters leende.