Vore det inte så fint och skönt utomhus, skulle man ledigt kunna sitta inne i stugan och glo genom fönstret på utsikten hela dagen lång.

Att hyra Lotsstugan på Torrö, i det yttersta havsbandet i norra Tjusts skärgård, är som att återvända till det stillsamma, avkopplande och enkla i livet. Det bortsorterade. Som att tvätta själen i 90 grader och återvända till det dagliga larmet som en ny och snällare människa.

Man kör söderut från Norrköping. Passerar Skeppsgården efter att ha lämnat E 22. Man följer skyltningen mot ”Naturreservat” och kör över bron som det var så mycket debatt om för några år sedan. Vid bommen parkerar man bilen och går sista biten.

Artikelbild

| Bofasta. Carl Hamilton och Susanne Windisch bor året om i Torrös gamla fiskarby ett par vikar bort.

Vid Torrö gamla fiskeby, med fem bofasta hushåll, kvitterar man ut utrustningen inför vistelsen i Lotsstugan.

En dunk vatten och en nyckel stor som en häcksax.

– Finns det el i stugan?

Ja, jag vet, frågan klingar dumt.

Artikelbild

| Compact living. Lotsstugan innehåller kojer, bord, pallar och en vedspis i gjutjärn.

– El? Det finns ingenting, svarar Nils-Erik Helgersson och räcker över dunk och nyckel.

Sista biten ut på klipporna där lotsstugan ligger och där land och hav möts, går man längs den allra sydligaste slingan av Östgötaleden.

Artikelbild

Gamla anteckningar har visat att det fanns en lotsstation på Torrö redan på 1500-talet. Den lades ned våren 1882 och den stuga jag nu tillfälligt flyttar in i byggdes upp på den ursprungliga grunden och invigdes av dåvarande landshövdingen Björn Eriksson i maj 2001.

Lotsstugan är liten, enkel och trivsam. Robust och pålitlig. Farstun är alltid tillgänglig för vandrare och fiskare som söker lä eller tak medan själva storstugan hyrs för 50 kronor per dygn och person. Stugan rymmer fyra kojplatser, en vedspis i gjutjärn samt en litet bord med fem pallar. Ved ingår och ena väggen pryds av en ”liten instruktion för eldning”.

Artikelbild

Gästboken är välanvänd och hälsningarna staplas på varandra.

”Stugan är så mysig så man vill knappt vara ute i solskenet”, har någon skrivit i sirlig stil.

Artikelbild

Nåja.

Omgivningarna pockar på uppmärksamheten. Man kan bada, följa Östgötaleden runt naturreservatet, försöka få fyr på en engångsgrill vid vattenbrynet eller bara sitta på klippan med en kåsa kaffe och stirra ut över havet och de intilliggande skären. En passage är såpass snäv att man lätt inser vilken betydelse lotsen hade en gång i tiden.

Artikelbild

Framåt kvällningen mojnar den lätta vinden samtidigt som skärgårdsutvecklare Carl Hamilton kommer puttrande runt skäret i sin träbåt tillsammans med sambon Susanne Windisch och tre hundar. Det är han som, tillsammans med två familjer till, äger marken medan Valdemarsviks kommun äger lotsstugan. Nu satsar paret, som bor i fiskebyn ett par vikar bort, hårt på att hyra ut stugan, inte bara på sommaren. Ansvaret för uthyrningen roterar och i år är det Ulla Mattsson, en annan av markägarna, som håller i det.

– Den är faktiskt vinterbonad, säger Carl Hamilton och kliver i land. På vårkanten kommer fiskarna och hyr in sig. På sommaren är det många vandrare som övernattar. Det verkar som många tränar på leden för att gå i fjällen så småningom. Samtidigt lockas många av den vackra skärgårdsnaturen här och möjligheten att få lite lugn och ro. Fjällen är fina men den här miljön är ännu mer unik. Det är också billigt och enkelt att ta sig hit och vara här.

Artikelbild

Susanne Windisch nickar instämmande och säger att all vardagsstress brukar bli kvar borta vid bommen där man parkerar bilen.

– Jag flyttade hit i maj 2012 och lever verkligen mitt i naturen nu, säger hon. Så fort det blir hyfsat varmt i vattnet, 13–14 grader sådär, badar jag varje morgon.

Artikelbild

De återvänder till sitt och båtmotorns trygga puffande blir allt mer avlägset. Samtidigt är karrékotletten äntligen klar på engångsgrillen och kan avnjutas på klippan medan vågorna kluckar i brynet. Den sena kvällen tillbringas i stearinljusets sken vid bordet inne i stugan. Genom fönstret ser jag solnedgången och funderar en smula över om det inte är det vackraste stycke natur jag någonsin sett.

Jag avslutar med att skriva i gästboken:

Artikelbild

”Läs om lotsstugan och Torrö i sommarbilagan i juni 2014.”

Vilket ni just nu har gjort.