– Jag har aldrig känt en sådan förtvivlan. Aldrig, säger Christel Karlsson, Idas mamma, där hon sitter hemma i Svärtinge, på andra sidan jordklotet, långt i från sin dotter.
Vi har tidigare berättat om Ida Karlsson, som åkte till den peruanska djungeln för att göra praktik med inriktning på bland annat foto, via en brittiska organisation. När praktikperioden var slut i november hade hon en dröm att få återkomma – och då som anställd. I februari gick drömmen i uppfyllelse. 19 februari åkte hon.
– Då tyckte varken hon eller vi att det skulle vara någon fara med tanke på coronaviruset. Hon skulle ju bo isolerad med de övriga i teamet, ute i djungeln, fortsätter hon.
Och livet för Ida flöt på enligt planen. Men för några dagar sedan förstod hon och de 18 kollegorna att situationen höll på att ändras.
– De fick information om att inga nya volontärer skulle tas emot. Därefter nåddes de av uppgiften att de inte får lämna stationen överhuvudtaget. Och inga transporter med mat och medicin går dit heller. Enligt beräkningar räcker maten bara fram till den 2 april, säger Christel med förtvivlad röst.
Så visar hon det brev som Ida skrivit till svenska ambassaden i Lima i samband med att de peruanska myndigheterna blev allt hårdare i sina kontroller. Med finns även ett läkarintyg, ett krav för av överhuvudtaget få förflytta sig
– Men intyget är bara giltigt i två dagar. Och vilken läkare prioriterar att skriva ut nya? Att kommunicera är inte heller enkelt, eftersom de bara har tillgång till internet två timmar per dag där ute, tillägger hon.
Vid lunch på torsdagen, svensk tid, får vi kontakt med Ida via en chatt. Hon berättar om den frustrerande väntan på tillståndet från de peruanska myndigheterna som ska göra det möjligt för hennes att förflytta sig till staden Cusco. Det är prio ett just nu. Här finns en militärflygplats. Därifrån hoppas hon kunna komma med ett flyg. Men det krävs, enligt Ida, påtryckningar från svenska regeringen för att hon ska kunna ta sig dit.
– Och kommer jag dit finns det ju fler svenskar som vill hem, då måste de som är i riskgrupperna så klart prioriteras, säger hon.
– Men något måste ändå göras före 2 april, vi har ju ingen mat kvar sen. Och knappt någon medicin, bara värktabletter och allergimedicin. Skulle någon bli allvarligt sjuk – då vet jag inte. Jag försöker ändå tänka att ingen kan låta oss sitta och dö här, tillägger hon.