Annonsen i NT och meddelandet vid ingången lämnar inga oklarheter.
– Tråkigt. Jag kommer att sakna den trevliga atmosfären här. Julblommorna, tulpanerna och den mörka amaryllisen. Deras kärlek till växterna är så fin, säger Anna-Maria Ottosson med den nyinköpta höstglöden i påsen.
Dagens sista kunder, Gunnar och Birgitta Bredin, valde begonia, flamingo och slog även till på en röd höstgrupp på vägen ut, med captikum, murgröna och röd höstglöd.
I fortsättningen kommer stamkunderna att få vända sig någon annanstans.
– Någon efterträdare blir det inte. Det är ingen som vill satsa på det här. Det kommer nog att stå som det är. Jag river inte ner det under min livstid. Först ska jag städa, sen får vi se vad som händer, säger Sven-Olof.
Visst finns det gott om färggranna blommor på de stora borden. Men det är ändå inte som det brukar i Fyrby.
I år har Dalaborg varken drivit upp julstjärnor, hyacinter eller amaryllis. Från måndag 4 november är det stängt för gott.
Sven-Olof berättar hur beslutet vuxit fram.
– Vi stänger med ålderns rätt. Jag har fyllt 85 och frugan är 84. Jag kan ju inte jobba som jag kunde för tio år sen. Man orkar inte som förr.
– Vi får se hur det kommer att kännas. Jag tänker bara en dag i taget nu. Det känns lite vemodigt, men jag är inte bitter. Vi får så mycket positivt från våra kunder och ser det positivt. Jag lämnar det med stolthet. Kunderna har förstått oss och varit mycket mer deltagande än jag hade trott, säger Sven-Olof om att inte nå 100 år för Dalaborg som pappa Bernt startade upp i februari 1921 och som sonen övertog 1967.
Oljeräkningen har blivit allt dyrare för att värma de åtta alluminium-växthusen.
– Att installera bergvärme skulle kosta en miljon kronor och ta fem år att få lönsamt. Det är för sent för oss.
Genom åren har han fått många råd. Ett från en konsult var att byta ut glaset mot plexiglas.
– Det var en som gjorde det och det blev förödande. Det blev för tätt och för hög luftfuktighet, så han fick öppna luftluckorna och släppa ut värmen att få det torrt i växthusen.
Samtidigt har det blivit allt svårare att hävda sig i konkurrensen med en växande import från de alltmer specialiserade storodlarna. På den marknaden har Dalaborg kört närodlat och levt på sin höga blomsterkvalitet.
De har köpt in så kallade pluggplantor från Holland för att driva upp pelargoner, tagetes, cyklamen och julstjärnor.
– Folk har fått tulpaner på löken och kunnat hämta tagetes på växtplatsen. Kunderna kan ju inte få färskare, utan långa transporter. Har vi drivit upp blommorna under tre månader vill vi ju att de ska stå sig ett tag hemma hos folk.
Pratar du med blommorna?
– Ja, nästintill, svarar han och skrattar.
Sven-Olof har sett hur kollegorna genom åren försvunnit, en efter en. Witek intill F13, Friis vid Kungsängen, Åsens i Skärlöta, Lindeblads i Krokek, med flera.
Orsakerna finns i markens värdeökning och generationsväxlingarna, menar Sven-Olof.
– När det var som störst fanns det 85 trädgårdsmästare och 33 blomsterhandlare här i stan. Bara vid Arkösundsvägen var det fem–sex stora trädgårdsmästerier. Nu är vi bara ett par–tre stycken kvar som kör året runt. Det blir mer och mer säsongsöppna trädgårdar, förklarar Sven-Olof.
– Det är ingen i yngre generationen som vill jobba sju dagar i veckan. Jag stöttar pappas och mammas beslut. Det är dags på något vis. För mig blir det första gången jag står utan arbete, berättar dottern Marie Kåkneryd.
Livet med blommor är att ha jobbet som sin livsstil, på samma arbetsplats som frun och dottern. Det har varit sju arbetsdagar i veckan, från sju på morgonen till sex eller ibland elva på kvällen för att klara leveranserna.
– Jag kan inte gå hem klockan ett på fredagen och vara ledig i helgen. Jag måste vattna och passa. Det är ju så.
Har du haft semester någon gång?
– Ja, fast det är väl sex–åtta år sen jag unnade mig. De två senaste gångerna åkte jag tillsammans med frugan, annars har vi skiftat och haft ledigt var sin gång. Men det har vi inte lidit av. En var ju tvungen att vara hemma och se till det, förklarar han.
– Jag klagar inte. Jag har inte gjort annat än att njuta här. Att komma in och se blommorna, sin odling. Det är det som inspirerar. Att se färgerna och känna dofterna, även om de har förändrats genom åren, säger Sven-Olof Andersson som nästan nådde till 100.
