Nu ska stadsdelen byta skepnad – igen

Ingen annan stadsdel i Norrköping har bytt utseende och status så tydligt som Saltängen. Nu är det dags igen i form av Inre hamnen.

1970. Bostadshuset på Slottsgränden 21 var byggt 1903. När Norrköpings värsta slumkvarter, bland annat på Saltängen, skulle saneras var fastighetens tid ute.

1970. Bostadshuset på Slottsgränden 21 var byggt 1903. När Norrköpings värsta slumkvarter, bland annat på Saltängen, skulle saneras var fastighetens tid ute.

Foto: Ingvar Anehed

Norrköpings kommun2020-02-08 10:00

Det pampiga projektet Inre hamnen kommer att förändra stadsmiljön på den norra sidan om Strömmen. Nytt och spännande. Men ändå inte helt nytt sett i det strikt historiska perspektivet. Ingen annan del av Norrköping har genomgått så omfattande förändringar under årens lopp som just Saltängen. Förändringar är ett normaltillstånd på Saltängen.

Slitet, omskrivet, älskat, ifrågasatt, idylliskt, utdömt och – framför allt – skövlat.

Nu är det på gång igen och i Inre hamnen får Norrköping en ny och tidsanpassad stadsdel. Samtidigt bleknar minnet av gamla Saltängen ytterligare och medan de äldsta berättarrösterna tystnar en efter en, får vi lita till historiska skrönor, omfattande utgrävningar och litterära djupdykningar där vi står. Författaren och konstnären Albert Engström var ett tillförlitligt vittne:

"Den, som känner Norrköping, de lustiga näsornas stad, har säkert hört talas om stadsdelen Saltängen, vilken under min skoltid bestod av gamla, halvt fallfärdiga trähus och ödsliga magasinsområden. Hamnens närhet gjorde att Saltängens rykte icke var det bästa".

Det var så han beskrev Saltängen och många Norrköpingsbor av den mer rutinerade sorten är nog redo att hålla med. Ryktet var inte det bästa. I det här avsnittet av Då och nu återvänder vi till Saltängen i en sorts tidsresa som dock inte når ända bort till Albert Engströms dagar. Den stora "Då-bilden" ovan togs i själva verket 1970 och visar hur grävskoporna undan för undan åt upp den gistna fastigheten på Slottsgränden 21 i kvarteret Buten.

"När slummen revs strök det mesta med", hette det i en NT rubrik från samma tid.

Inte ens Slottsgränden 21 finns kvar i dag. Den löpte annars rakt norrut från Kanontorget, bröt fram mellan kvarteren Nunnan och Munken, innan den vek av åt höger med kvarteren Buten och Trätan på varsin sida för att sedan ta sikte på Johannisborgs slottsruin i en mer diagonal bana åt nordost.

Över rivningsbilden vilar ett skimmer av vemod, jämmer och elände. Men när jag nu, 50 år senare, återvänder till platsen har egentligen ingenting skett sedan husen försvann. Samma deprimerande och plana yta som ännu ligger för fäfot och som möjligen duger till att parkera bilen på. Än så länge i alla fall. Just här har projektet Inre hamnen en viktig funktion att fylla med att blåsa lite liv och rörelse i området igen. Av Slottsgränden 21 med den fastighet som byggdes 1903 återstår förstås inga spår eller rester.

Mycket har sagts och skrivits om saneringen av Norrköping och NT:s forne kulturredaktör Arne Malmberg summerade situationen på ett föredömligt sätt i sin bok "Stad i nöd och lust":

"Under 50-talet började man sanera bebyggelsen i många äldre svenska städer och så även i Norrköping. Här fanns en stor slum av gamla och förfallna hus, där folk bodde eländigt och knappast människovärdigt. Allt detta skulle nu bort, och så påbörjades rivningarna som i stegrat tempo fortsatte under hela 60-talet. Det fanns ett socialt patos bakom utplånandet av slumbebyggelsen. Men rivningsvågen lät sig inte hejdas. Den sköljde vidare över kvarter och hus, ofta till synes utan urskillning. Det var grävskopans storhetstid, markerad av rykande ruinrester och ödetomter".

Redan på 1960-talet ville de styrande i rådhuset förvandla en del av Saltängen till en attraktiv stadsdel med plats för nya och moderna bostäder. Ett första steg var att riva den intilliggande slumbebyggelsen, som den på Slottsgränden. Några av de kulturhistoriskt mest värdefulla fastigheterna längs Strömmen skulle emellertid sparas samtidigt som fabriker och lagerlokaler skulle bannlysas. Så blev det dock aldrig. När de statliga verken kom till Norrköping i mitten av 1970-talet behövdes området för den verksamheten och 1975 förlades både Sjöfartsverket och Kriminalvårdstyrelsen just där.

Albert Engström, för att runda av med honom, bodde på Saltängen under sina två sista studieår, 1886–88, och hittade också flera av sina karaktärer i de slitna kvarteren. Som "Gårbotten". Han beskrevs av Engström som en urstark hamnarbetare. Verklighetens "Gårbotten" hette dock A P Andersson och bodde i Fredriksdal.

– Det där, som Albert skrivit, är bara påhitt. Jag har aldrig varit hamnarbetare men däremot jordbrukare. Jag kom tidigt i tjänst som dräng, sedan blev jag torpare och därefter hade jag eget lantbruk i 21 år, sa den då 93-årige A P Andersson när han intervjuades av NT på 1940-talet.

Engström i Norrköping

Albert Engström kom in i fjärde klassen på Norrköpings högre allmänna läroverk 1882, där han var sekreterare i den litterära elevföreningen Fosterländska förbundet. Han tog studentexamen den 11 juni 1888. I september 1889 kom Engström till Uppsala för universitetsstudier i latin och grekiska och skrev in sig i Östgöta nation. Efter fyra terminer slutade han sina studier i Uppsala. Tiden i Uppsala ägnade han åt nationslivet där han blev både klubbmästare och Rolighetsminister i Östgöta nation.

Karta: Norrköping
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!