För 30 år sedan var Dag Haugum med och byggde den svenska forskningsstationen Wasa i Antarktis. Nu återvänder han för att undersöka hur stationen har klarat alla dessa år i världens mest utsatta klimat. På köpet är han garanterad en vit jul, omgiven av oändliga vidder av snö och is.
– Forskningsstationen består av ett trähus byggt på erfarenheter från svenska fjällstugor. Vanliga STF-stugor man träffar på utmed fjällederna, säger Dag Haugum inför avfärden.
– Klimatförändringarna skapar en osäkerhet om träbyggnaders motståndskraft i framtiden. Därför måste vi skaffa oss en robustare erfarenhetsgrund och kunskapsbas. Under expeditionen ska jag undersöka hur byggnaden har klarat sig under dessa 30 år.
Till vardags arbetar han på enheten för Byggteknik på Linköpings universitet, Campus Norrköping. Nu får han ett spännande avbrott i vardagen, cirka 1 470 mil från hemmet i Norrköping. Resan går till Sydafrika innan den sista etappen tar vid, en sex timmar lång flygresa till Nordenskiöldsbasen i Drottning Mauds land, där Wasa har den finska Aaboa-stationen som närmaste granne.
– Förra gången, 1989, kom vi med fartyg från Montevideo och hade allt byggmaterial med oss. Det tog två veckor, men kändes ändå bättre på något sätt, säger han.
– Dels miljömässigt, men också för att flygtiden känns kort till något som är så avlägset. Man tappar respekten för avståndet och påminns om att det inte är långt till någonting nu.
Wasa är byggd på en nunatak – ett berg i dager som sticker upp ur packisen – och vilar på en stålställning en och en halv meter över marken. Det ger snödrevet chansen att blåsa undan, under huset, och det packas inga drivor utmed väggarna. En metod som fungerar bra, enligt Dag Haugum.
Samtidigt är han spänd på att upptäcka dagsformen på stationen. Den har inte använts på ett par säsonger och jämför man med att låsa upp sommarstugan för första gången på våren är det här projektet givetvis mångdubbelt mer avancerat.
– Oerhört spännande. Svårt att gissa vad man kan hitta, säger Dag Haugum.
– Jag kommer att borra hål i väggen och ta med mig prover på hur träet har klarat sig. Jag förväntar mig inte att upptäcka något mögel, men samtidigt gör kylan allt material väldigt sprött. Fukt i väggarna kan man räkna med. Stationen står mitt i jordens hårdaste klimat, där det på grund av den kraftiga solstrålningen kan bli 40 grader varmt inne i väggarna på dagen och minus tio på natten under sommaren. Utomhus pendlar temperaturen mellan minus 20 och minus fem grader. På vintern ligger temperaturen på minus 30 grader, samtidigt som ideliga orkanvindar pressar mot huset.
För svensk del är det viktigt att stationen har klarat sig bra. Några signaler på att så inte är fallet finns heller inte. Ett svenskt trähus som står starkt år efter år i Antarktis sänder tydliga signaler i ett internationellt perspektiv. Prestige i potten. Erfarenheterna från Wasa kan också påverka sättet att bygga i trä i Sverige fortsättningsvis.
Det antarktiska julfirandet går i finsk anda hos grannarna. Midnattssolen skapar dock annorlunda prägel på julfirandet.
– Det ingen risk att det blir långtråkigt här. Jag gillar att fotografera. Stugan är trivsam. Det enda som saknas är öppen spis. Vedtillgången i Antarktis är begränsad. Arbetet ska bli intressant. Bara jag får med mig all utrustning. Det är 250 mil till närmaste järnaffär om jag skulle ha glömt något.