I mars aviserade regeringen och Sveriges kommuner och landsting att 1,8 miljarder kronor avsattes till förlossningsvården i Sverige. Pengarna ska bland annat gå till en förstärkt eftervård för kvinnorna. Men det är ord som Jenny Aakula tar med en nypa salt.

– Vi ser det här som valfläsk, vi tror på det när vi ser det utföras. Det är för luddigt formulerat och det finns ingen strategi för hur de här åtgärderna som man föreslår ska genomföras.

Jenny Aakula blev själv skadad i samband med att hon födde yngste sonen Viktor som nu är tre år. Efter förlossningen fick hon en delning av raka bukmuskeln (rectusdiastas) som blev både smärtsam och en stor begränsning i vardagen. Från att ha varit aktiv idrottare kunde hon knappt gå till brevlådan, knyta skorna eller ta hand om barnen. Efter en kamp mot politiker, sjukvårdschefer och anmälningar till IVO samt en DO-anmälan fick hon till slut en remiss till Södersjukhuset i Stockholm där hon sedan opererades.

Artikelbild

| Innan Jenny Aakula genomgick operationen kunde hon hon knappt knyta skorna – i dag orkar hon lyfta sin treårige son Viktor.

Sedan dess har hon tillsammans med andra förlossningsskadade kämpat för kvinnors rätt till vård och att bli trodda. Det var så föreningen Våga vägra förlossningsskador skapades.

Nu har deras kamp nått till regeringsnivå och i mars deltog Jenny Aakula, tillsammans med flera andra förlossningsskadade kvinnor, i en expertgrupp vid Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Målet var att de tillsammans med olika professioner inom sjukvården diskuterar villka forskningsområden som ska prioriteras för att stärka vården för förlossningsskadade.

– Det som läkarna vill forska på är inte alltid det som förlossningsskadade efterfrågar. Det som ofta nämns är tre- och fyragradersskadorna. Grad två nämns väldigt sällan och det drabbas väldigt många av. Forskning visar att ett tredimensionellt ultraljud på alla enheter skulle bidra till att många kvinnor diagnosticeras tidigare och får hjälp bättre men det har ansetts för dyrt på vissa sjukhus.

Erfarenheten från SBU visar att drabbade måste få vara med i dialogen om vården ska utvecklas.

– Det var väldigt givande. Vi möts av en generell misstro när vi säger att kvinnor skadas varje dag och att det händer att kvinnor fortfarande sys i förlossningssäng trots att det är emot riktlinjerna. All utveckling sker om man kritiskt kan granska sitt eget arbete.

I regeringens och SKL:s överenskommelse finns flera saker som Jenny Aakula är kritisk till, bland annat det som handlar om eftervården.

– Vad ska hända med kvinnor som har redan har skadats och som väntar på operation? Det står inget om hur ska man lösa den akuta krisen som råder just nu. Det förebyggande arbetet borde gå hand i hand med det. Eftersom det saknas forskning på hur man ska laga de här skadorna så vore det bra om vården kan förhindra att de sker.