Vi måste höja vår katastrofberedskap

Den svåra flodvågskatastrofen sätter djupa och långvariga spår, här hemma och internationellt. Det är viktigt att uttrycken för medmänsklighet och stöd till de drabbade blir konkreta och uthålliga. Lika viktigt är att stödet till återuppbyggnad i främst Indonesien och Sri Lanka blir långsiktigt.

Även om jakten på syndabockar kommer att fortsätta, är arbetet att utan dröjsmål börja anpassa vår katastrofberedskap till internationella insatser viktigast. Hittills har den varit alltför snävt nationellt inriktad. Att den svåraste katastrof som i modern tid drabbat Sverige sker i tropiska länder, var helt oförutsett. I det trygga Sverige har det hittills räckt, att hjälpligt se till medborgarnas trygghet inom landets gränser. Ansvaret för vår krisberedskap är utspritt på ett antal myndigheter, helt utan infördes samordning. Genom stelbent byråkrati har gemensamma och frivilliga insatser försenats eller uteblivit. Det märkliga är att regeringen har vägrat medverka till en sådan samordning. Att regeringskansliet och utrikesdepartementet inte klarat av att leda insatserna, har man tvingats tillstå. Att UD:s verksamhet i allt större utsträckning styrs av statsrådsberedningen har uppenbart virrat till och försenat hjälporganisationen. En överbyråkratisk röra, förvärrad av en regering som centraliserar beslutsmakten inom krisberedskapen utan att ens ha fungerande rutiner. Listan över underlåtenhet och missgrepp i samband med katastrofen i Östasien kommer att bli en beklämmande läsning.

En fungerande katastrofberedskap är än mer viktig när nu massturismen styrs till mer närliggande regioner som i Medelhavsområdet, där risken för vulkanutbrott och jordbävningar är ständigt aktuell. Turkiets sydkust och Marocko har upplevt svåra jordbävningar. Semesteröarna i Atlanten vilar på vulkanisk grund eller ligger helt utsatta för tsunamivågor, om kontinentalplattorna på Atlantens botten kommer i rörelse. Karibiska övärlden och Florida är årligen utsatta för allt svårare naturkatastrofer. Detta bara som exempel på turistregioner, där riskanalys och katastrofberedskap är en viktig internationell angelägenhet.
Estoniakatastrofen har endast marginellt lett till säkrare sjösäkerhet, trots att den skedde i hemmavattnen. vi får bara inte acceptera att erfarenheterna av flodvågskatastrofen, den största som drabbat vårt land i modern tid, inte tas till vara i ett målmedvetet arbete för att radikalt höja vår och omvärldens kris- och katastrofberedskap.