Undertecknad trodde i sin stilla enfald att det var fler arbeten som M-regeringen ville skapa sammanfattade i slagorden, ”arbetslinjen” och ” det ska löna sig att arbeta”.
För närvarande går det cirka 400 000 arbetssökande på cirka 40 000 lediga arbeten. När M-regeringen tillträdde år 2006 var förhållandet nästan detsamma. Jag trodde att det var den ekvationen som den store tänkaren och matematikern Anders Borg skulle lösa. Men ingalunda.
Nej, det var de som redan hade arbete som skulle gynnas medelst skattesänkningar. Dessutom ett listigt sätt att gynna arbetsgivarna som inte behövde betala högre löner. Det blev ju mer pengar i plånboken i alla fall.
Att det sedan blev mindre pengar för det allmänna tog man ingen notis om. Privata bolag kunde ju ta över vård och skolor om inte kommunerna hade råd och den offentliga sektorn var ju alldeles för stor, ansåg man.
De som utan egen förskyllan blivit arbetslösa skulle i alla fall straffas för det genom försämrade villkor i a-kassan och förnedrande behandling i Fas 3. Dels för att finansera de arbetandes skattelättnader, men även för att klart markera skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta.
Det ska vara skillnad mellan fattig och rik i det ”nya arbetarepartiets” rike. Fattiga kan ju alltid bli uppassare åt de som har det bättre ställt. Om inte lönen blir för hög, förstås. Det var så det var tänkt och så blev det.