På kvällen 13 december 2014 förberedde Mats Johansson och hustrun Brita lördagsmiddagen. Mats skulle hälla upp vinet, men fingrarna ville inte lyda när han skulle öppna rödvinsboxen. Lika krångligt var det att få upp Lokaflaskan.
Mats blev irriterad och pustade ut i vardagsrumsfåtöljen. När han inte längre kunde prata utan att sluddra började han befara det värsta. Landstinget hade under förra året drivit AKUT-kampanjen, nu uppvisade Mats själv tre av checklistans fyra symtom på stroke.
Han testade också att stå på ett ben. Det gick heller inget vidare och då ringde Brita efter ambulansen.
Hann du bli rädd?
– Nej, ambulanspersonalen arbetade så lugnt och systematiskt. Däremot var jag extremt förvånad över hela situationen. Varför skulle just jag drabbas, det kändes konstigt.
Vad som hände senare på US den natten har han bara diffusa minnen av.
– Jag kände mig väl omhändertagen, trots tröttheten. Det var först efteråt som jag insåg att det kunde blitt mycket, mycket värre.
Varför fick du en stroke (blodpropp i hjärnan)? Jobbade du för hårt?
– Jag vet inte och vill heller inte veta för mycket. Jag bestämde mig tidigt för att inte googla på hjärnskador på nätet. Men jag känner stor ödmjukhet inför det faktum att jag kom såpass lindrigt undan, säger Mats Johansson och reser sig för att fixa kaffe.
– Lindrigt och lindrigt förresten, säger han och kliar sig i nacken. Jag har fått se röntgenplåtarna på den del av hjärnan som fick ta smällen. Det är inget man bara ruskar av sig.
Att du spelar schack med en dator, är det mums för hjärnan?
– Ja, exakt! Hjärnan kan med rätt näring återskapa delar av sig själv. Vi är hyfsat jämna, datorn och jag.
Mats Johansson har inte varit politiker i hela sitt yrkesliv. Men nästan. För fyra år sen lämnade han de kommunala frågorna till förmån för landstingets (regionförbundets) dito. Politiskt ser han det som ”ungefär samma hantverk”.
Men att vara ordförande i ett regionförbund är förstås inget ”8 till 5”-jobb.
– Ingen dag är den andra lik och man kan inte förbereda för mycket. Jag vill också vara tillgänglig för både allmänhet och media. Det är väl pulsen i det offentliga livet att saker och ting kan förändras.
Att driva en valrörelse är för det mesta stimulerande, men dagarna efter valdagen känner man en ofantlig trötthet. För man märker snart att det blir minst lika jobbigt den närmaste tiden efter, är hans erfarenhet.
– Regionen lyckades få till en bred politisk uppgörelse med S, C, Fp och Mp. Där var jag med och samtalade, det var ett riktigt lagarbete. Jag är nöjd med vad som kom ut av det.
Valrörelse: knacka dörr, kvällsmöten, stress, utspel, gruppledare, valstuga, debatter, mer stress, opinioner, samarbete över blockgränserna och så vidare. Förstår du vart jag vill komma?
– Jo, du är väldigt tydlig. Visst blir slutet på en valrörelse intensivt. Och under det så kallade ”supervalåret” var det dubbelt upp av allt. Men såvitt jag vet finns det inget säkerställt samband att arbeta hårt och att drabbas av stroke.
En dag senare, universitetssjukhuset, våning 18. Mats Johansson är ombytt för ett av veckans tre rehab-pass. Vid träningscykeln väntar ”hans” sjukgymnast Ann-Marie Erdugan från sjukhusets hjärnskadeteam på att få introducera dagens övningar. Det är skid-vm i högtalarna och Mats lystrar varje gång skidkungen Johan Olsson nämns vid namn. Först när det står klart att det blev ännu ett svenskt guld i Falun blir det fart på den egna träningsviljan. Det gäller för övrigt för samtliga män i lokalen.
Wolfram Antepohl, överläkare på rehabiliteringsmedicinska kliniken, dyker upp från ingenstans. Han förklarar att det svåraste under rehabiliteringen är att övervinna tröttheten.
– Den skadade hjärnan orkar inte på samma sätt som förr, förklarar han.
– Mycket går att träna upp, det är alldeles riktigt, och ju tidigare man sätter in rehabiliteringen desto större chans till förbättring. Nya metoder kan vara på väg. Kollegerna på strokeavdelningen här på US arbetar till exempel med att lösa upp proppar i hjärnan.
Mats Johansson får sista ordet:
– Jonas Olsson är en kämpe som kan inspirera andra både i och utanför skidspåret. Mig också. Mitt ”drömmål” handlar om att åter få börja arbeta 100 procent. Men förstår det medicinskt kloka i att skynda långsamt.