Klockan är tre minuter över halv elva. Under devisen "Film är bäst på bio" sitter en allvarlig man i blå skjorta bakom en glasskiva. Hans egentliga uppgift är att sälja biljetter men han hamnar också i den svenska fotohistorien.
Pieter ten Hoopen har kommit till Söderbärke i Dalarna för att sammanföra dem.
Som praktiserande fotograf på Dagens Nyheter skulle han egentligen fota ortens uråldriga skoaffär - föga äldre än klassikern Mobäcks skor i Åby - men tog sig tid att se sig omkring. Hans bildreportage om Söderbärke väckte både bejublad uppmärksamhet och stark irritation. Pieter ten Hoopen har fortsatt att skapa starka bilder. I går fick han ta emot 20 000 kronor på Arbetets museum, en av flera utmärkelser och priser han fått de senaste åren, i år har han blivit utnämnd till Årets pressfotograf.

- Mycket handlar om, faktiskt, människor som letar efter en identitet, säger han under det seminarium som traditionellt anordnas för att dela ut priserna och diskutera dokumentärfotografiets status.
- Egentligen är det väl bara Rum och Kyrkan som är de projekt där det är tydligt, säger han till mig efteråt.
Rum är ett pågående projekt som började med de första bilderna han tog av människor i Tidaholm, hemma eller på jobbet. En meditativ bild från ett spartanskt fikarum på en bilmek följs av en man som solbadar på sin balkong i Bankeryd. Det finns en ödslighet i bilderna som kan föra tankarna till den amerikanske konstnären Edward Hopper och en skärpa på ålderdomliga vardagsmiljöer som får mig att tänka på finländaren Esko Männikkö. Nu har han tagit upp arbetet igen och han har bestämt sig för att det ska bli en bok.
- Det är ju lite av en personlig resa också. Jag vill skildra landsbygden där jag bott.

Nu tar han nya bilder genom att söka upp männi­skor han får kontakt med, ibland knackar han bara på dörren och ber att få komma in och ta en bild. Det brukar ta en timme att prata sig in, och han tycker det är svårare att göra det som frilansfotograf än som representant för en tidning.
- Det är skitjobbigt, säger han men medger att kameran kan fungera som ett alibi för att utsätta sig för saker eller ta sig in i miljöer dit han inte annars hade kommit.
Kyrkan är ett sådant projekt. I ett års tid försökte Pieter ten Hoopen få tillåtelse att skildra The Victory Outreach church i Rotterdam som behandlar drogmissbrukare på sitt eget extrema sätt.
- Istället för metadon får de bibeln. De är inlåsta 12-14 timmar per dygn och är aldrig någonsin ensamma. De är rätt tillfreds med att komma bort från gatan och kriminaliteten men blir samtidigt fanatiska.

Holländaren Pieter ten Hoopen kom till Sverige för drygt sex år sedan eftersom han hade en syster som bodde i Tidaholm. Men det var mer en slump som gjorde att han stannade här och började på en utbildning där han fick arbeta med fotografi. Nu tillhör han fotografkollektivet Moment och reser över hela världen för att berätta sina historier. Under seminariet visar han bilder som han tagit i fotostudior i Uzebekistan som flödar över av färgsprakande scenografier och rekvisita. Men människorna som intar de blommiga sofforna fulla med kramdjur är allvarliga och stolta.
Nu vill han åka till Paki­stan och det jordbävningsdrabbade Kashmir.
- Jag vet inte hur det blir men jag skulle vilja åka dit när media åkt hem och kölden kommer för att se hur det verkligen är.