När lärarna Maria Ruukel och Jessica Kronqvist, lärare i årskurs tre, åkte till sitt jobb i fredags visste de att det brann i bostadshuset som ligger bara ett tiotal meter från skolan. Men när de såg lågorna ända från E22 var det något av en chock.
– Vi lider otroligt mycket med de som drabbats, men vi tänkte också att det var skönt att skolan inte hade hunnit börja, säger Maria.
– Ja, det var tur att barnen inte var där, och det var också bra att det var en helg som kom direkt, så barnen har haft tid att prata om det som hänt hemma, säger Jessica.
Lärarna samlades direkt på värdshuset och lade upp en detaljerad plan för hur de skulle bemöta barnen på måndagen. Att ha flera vuxna på plats på skolgården på morgonen, och att ge barnen relevant fakta, kändes viktigt.
– Vi satte upp några diskussionspunkter och såg till att alla lärare säger samma sak, säger Maria.
– Det är också ett sätt att förhindra ryktesspridning. Barnen blir trygga av att veta, och inte av att det spekuleras, säger Jessica.
Barnen har hanterat det som hänt olika, utifrån bakgrund och tidigare erfarenheter, men alla har tagit det förhållandevis bra.
– Det är ingen som mått jättedåligt.
– Om någon varit orolig så har de kommit fram och pratat med oss, de vet att vi finns, säger Jessica.
Oron har framför allt gällt en rädsla för att det ska börja brinna hos dem eller på skolan.
– En del har också föräldrar som känner de drabbade och då kan de vara ledsna för deras skull och för att mamma och pappa är ledsna.
På skolgården pågår leken som vanligt på tisdagsförmiddagen. Men på andra sidan skolbyggnaden gör sig branden påmind genom det höga staketet och husresterna där bakom. Elis Karlsson och Idun Eklund som går i trean berättar att de var hemma och på väg att gå till skolan i fredags när de fick höra att det brann i det stora röda huset och att de var tvungna att stanna hemma.
– Jag blev orolig att det skulle börja brinna i skolan, säger Idun.
– Och att någon man känner skulle skada sig, säger Elis.
Alfred Battel som går i tvåan besökte brandplatsen med sina föräldrar samma dag.
– Jag var här och såg när det brann. Det var läskigt, säger Alfred.
Elis och Idun gick och kollade på husresterna det första de gjorde på måndagen.
– Jag började tänka på hur det kunde hända, säger Elis.
– Det var lite ledsamt, säger Idun.