Förtvivlan förbytt i trefaldig lycka
Från mörkaste mardröm till innerligaste lycka på mindre än två år. De förlorade sin första son. Sen fick de en son och två döttrar på enoch samma gång.
Fem i familjen. Från början hade Bengt och Anna Pedersen hoppats att bli föräldrar före 30 och få två barn. Nu är de vid fyllda 25 respektive 26 år förtjusta föräldrar till trillingarna Li, Amy och Benjamin.FOTO: HÅKAN SJÖSTRÖM
Foto: Fotograf saknas!
Eric Carl Benjamin Pedersen fick aldrig leva. Han dog i sin mammas mage ett drygt dygn innan hon förlöstes med kejsarsnitt. I mars förra året berättade Anna här på Personligt om när hon och hennes man Bengt förlorade sin förstfödda son.
"Det känns så underbart. Äntligen får jag se och hålla i vårt första barn. Han är perfekt, en blandning av mig och Bengt. Jag känner mig så otroligt lycklig, samtidigt så djupt förtvivlad. Barnmorskan tar kort på oss när vi håller i lille Eric, precis som om vi vore en helt vanlig familj", skrev Anna om det första och sista mötet med sonen.
Eric begravdes på kyrkogården i Gusum. Varje söndag besökte Anna och Bengt hans grav för att tända ett ljus.
Månaderna gick och hela tiden fanns tankarna där, rädslan för att bli med barn på nytt och riskera att förlora ännu ett barn och en ännu starkare rädsla att inte kunna få nya barn.
- Det var som en drog, ett slags begär. Vi sörjde Eric och försökte bli med barn på en och samma gång, det kändes som en enorm press, säger Anna och Bengt fyller i:
- Den där pressen byggde vi själva upp. Och den släppte aldrig, inte förrän vi åkte i väg och tillät oss att slappna av.
I oktober 2004 åkte de på försenad bröllopsresa, två veckors semester i Thailand och Malaysia. I december fick de beskedet att de väntade barn.
För sig själva
- Då hade jag börjat må illa, men det trodde jag berodde på stress. Tanken att jag skulle vara med barn, nej, nej, det var uteslutet, säger Anna.
De bestämde sig för att hålla beskedet för sig själva.
Mitt i värsta julrushen på Söderköpings Brunn stod kallskänkan Anna och mådde illa medan julborden gjordes i ordning på löpande band, tacksam för sina kockkläder som dolde en snabbväxande mage.
- Jag kände mig som en stor pösmunk direkt. Och vi hade skojat lite om att det kanske var tvillingar.
Anna var i vecka 12 när de åkte till Vrinnevisjukhuset för en första ultraljudskontroll och mötte samma läkare som tog hand om dem när Eric skulle födas.
Undersökningen visade att det var tvillingar och fler än så.
Blandade känslor
Läkaren förklarade att de direkt skulle göra en mer omfattande ultraljudsundersökning. Det var med blandade känslor de gick in i det rum där de sexton månader tidigare fått beskedet om att Eric dött i Annas mage.
Ultraljudet visade tre foster.
- Vi höll varandra i handen när vi tittade på bildskärmen. Jag satt och stirrade, sen blev jag blev blek. Det första jag sade var "vi måste köpa ett större hus", sen minns jag inte mycket mer, berättar Bengt.
"Asgarvade"
- När vi skulle åka därifrån satt vi i bilen och bara asgarvade, vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, tre barn - det existerade ju inte ens i vår vildaste fantasi, tillägger Anna.
- Den skojigaste reaktionen fick jag när jag ringde mormor, fortsätter Bengt. "Jag har en rolig nyhet. Vi ska ha trillingar", sade jag och då svarade hon "ja, det är katten som ska ha ungar, förstås".
Mormor var inte den enda som tyckte att det var närmast ofattbart. Anna, som hade trott att hon skulle vara livrädd hela tiden, fann det här så helt annorlunda. Som den riskgraviditet det var övervakades hon strängt av sjukvården och Bengt tycker att de blev inkastade i nåt som de nästan aldrig hade tid att reflektera över.
Anna mådde fysiskt väldigt bra hela tiden, men tilläts inte arbeta så länge och så mycket som hon hoppats. Hon gick upp 20-25 kilo och fick en mage som snabbt blev allmän egendom.
- "Jösses, vilken mage", var det många som sade.
Bröllopsdag på sjukhus
Veckorna rullade undan. När ett ultraljud visade att dels en navelsträng, dels en fot låg riskabelt långt ner i livmodern lades Anna in. Midsommar firade de på Vrinnevisjukhuset, sin tvååriga bröllopsdag den 28 juni på Universitetssjukhuset i Linköping, där förlossningen med kejsarsnitt skulle ske när Anna var i vecka 35.
"Skytteltrafik"
De visste att det var två flickor och en pojke som mot slutet av tiden i magen låg huvud vid huvud vid huvud. På morgonen den 6 juli kontrollerades alla hjärtljud, innan Anna fick lokalbedövning och lustgas.
- Jag bara kände att jag var tvungen att få veta att de levde innan förlossningen, förklarar Anna.
Sen var det full fart. Barnen plockades ut med en minuts mellanrum och bars sedan i väg till ett annat rum för att få hjälp med andningen.
- Benjamin kom först, sen Li och så Amy, det var verkligen skytteltrafik, säger Bengt. Han satt hela tiden vid Annas sida. Lustgasen gjorde henne allt mer omtöcknad under förlossningens gång.
- Men jag kommer ihåg att jag frågade Bengt "lever alla?". Det har jag jättestarkt minne av, säger Anna.
- Sen tror jag inte att jag kände nåt mer än att "bara alla tre lever" så kan jag pusta ut.
Så jobbar vi med nyheter