Snurran? Är det någon som minns?
- Jajamen, jag vägrade åka med tåget till Stockholm en söndag för att inte missa programmet. Mormor och morfar Ginko var bäst.
Krister Hagsten blev ljudtekniker i radio, kanske inspirerad av Snurran som barn.
Det var Sigge Fürst och Rolf Bergström, kort sagt. Frukostklubb på söndagmornar och Snurran på söndageftermiddagen. Till underhållningsorkester. Den med tiden rundmagade radiomannen lämnade ett outplånligt minne efter sig. Han dog nyligen och hans medarbetare ska aldrig glömma.

<span class="mr">Söderkis
</span>Han kom lika bra till tals med äldre i programmet Det glömmer vi aldrig som han hade fin hand med barn i Snurran.
- Han förstod sig att stå på samma nivå, han såg både allvaret och humorn hos barn, säger Sven Trolldal, vars röst också är mycket känd. Som dramaturg och radioteateransvarig.
1972 flyttade han från Stockholm till Norrköping påhejad av radiochefen Nils Olof Franzén i decentraliseringsyfte. Detsamma gjorde Rolf Bergström - underhållaren av barn och familjer. Året var 1965.
Denne var genuin söderkis, uppväxt under knappa förhållanden. Barndomshemmet låg där Södersjukhuset ligger.
- Man slogs av allt han kunde, och beundrade honom för hans bildning, menar Sven Trolldal, imponerad över att kollegan själv skaffat sig dessa kunskaper trots svåra omständigheter.
Rolf var ett proffs. Det andas beundran och saknad när hans forna kollegor drar sig till minnes. Radio i sin barndom var en seriös genomarbetad produkt - inget hastverk, inget sammelsurium av otydliga röster, svåra att uppfatta även för den med normal hörsel.
- Programmen görs i dag inte för äldre, inflikar Larz Thure
Ljungdahl med mild ironi.
- Vi tillät aldrig folk att tala med en massa musik i bakgrunden, understryker tekniske chefen Bengt Ahl.
Det var hans lilla dotter som en gång fick Rolf Bergström att bli stum. Hon trilskades i det längsta med att lätta sitt hjärta. Programmet hette Sandlådan. Han lirkade och lirkade. Och så kom det: vad du är tjock !

<span class="mr">Disciplinerad bohem
</span>Rolf var bohemen, men i mikrofon var han påläst och förberedd. Han hade gått i Jerrings skola, farbror Sven stegade alltid upp vägen först till sändningsplatsen. Så memorerade han varje inpass.
Rolfs självkritik var av det äkta slaget. Inför möjligheten att synas i rutan - radio och tv slogs ju samman - slog han bakut. Han ville höras, inte synas.
- På den tiden hade man välskrivna manus. Allt var mycket genomarbetat. Rolf var konferencier. Det var säkert radiolegenden Barbro Svinhufvud som författade Snurran, tror hans kollegor.

<span class="mr">Gossopran
</span>Dundersuccén var född 1958, mycket beroende på Rolfs bakgrund som skådespelare. Ja, förmodligen hade han lärt sig av Kalle Flygare, minns Sven Trolldal, men till hans bravurnummer hörde Benjamin i Påsk. Något han gärna underströk när det passade. I Bergmanfilmen Hets hade han en roll som elev. Nästa gång Stig Järrel väcker vår avsky - titta efter Rolf i bänkraden.
Det är klart att en radioröst som börjat som gossopran får en klingande stämma. Välljudet strömmade, lugnt och vänligt. Inget man är bortskämd med i dag, resonerar kvartetten som samlats för att minnas. Lika klart blir man en vissångare av rang. Inte en personalfest utan att Rolf föredrog något ur den svenska visskatten. Ofta till gitarr. Ibland ur Chardazfurstinnan. När han hyllade en kompis med egen vers.
- Välkommen i gänget, som Sven Jerring sade till mig en gång. Stämningen var uppsluppen och familjär, anser Sven Trolldal, trots tusentals anställda. Rolf var en glädjespridare och imitatör av Guds nåde, det vill säga både Gösta Knutsson, Olof Forssén och Sven Jerring hörde till paradrollerna.
Sven Trolldal är fallen efter samma tradition. När Rolf pensionerades 1990 hade "många med rätta Rolf berömt, när han fått folk att minnas det som dom redan glömt". Sven sade "klart ifrån att en radioman som Bergström ska dö vid mikrofon".
Så blev det inte riktigt, de sista åren i rullstol, efter ben­amputation till följd av diabetes, blev kontaktlösa. Hustruns död kastade honom in i en depression.

<span class="mr">Hylands springpojke
</span>Han utsattes för prövningar själv. Och kunde leva sig in i människors psykiska ohälsa. Resultatet blev Ont i själen och Det är bara nerverna. Programmen blev " fantastiskt fina".
Länge fick han lyssnarbrev och svarade träget. Kändisskapet var absolut. Mångsidig fick man vara på den tiden, betonar hans kollegor.
- Vem mötte man i Åre om inte Rolf Bergström, minns Bengt Ahl. Världsmästerskapet i skidor gick 1954. Det var ont om sportreportar; Lennart Hyland och Folke Olhagen hade fullt upp.
Fadäsen i etern etsade sig fast. "Nu börjar det hända något borta i kurvan, damerna tar av sig kläderna ..."
Rolf Bergström stod på Stockholms stadion. Han var rolig att arbeta med och hade roliga historier på lager. Springpojken åt Hyland, som han kallade sig.

<span class="mr">Mycket i kappsäcken
</span>Familjeprogrammet På våran gård fick lyssnarna att flockas på söndagsmornarna. Här kunde man höra en sjungande tax. I kontrollrummet brast man i gapskratt, minns Krister Hagsten. När pastorn (som ägde taxen) trampade gasen i botten på kyrkorgeln. Eller så uppenbarade sig en livs levande chimpans från Kolmårdens djurpark. Han var skrämd från vettet för mikrofonen, vilket fick vissa följdverkningar av sanitär art. Småbarnskvarten var en annan radioframgång. Med skådespelaren Bertil Norström gjorde Rolf många sagor och pjäser för P 1.
Kastrullresan hör till de oförglömliga. Pip-Larssons äventyr hördes i radio tack vare Rolf - och Lilla teatern i Norrköping.
- Men i Stockholm ville man ha yngre medarbetare, minns Sven Trolldal.
Skälet var att det måste bli en annan stil - mer på barnens nivå. Inget mer dröjande berättande. Rolf tog sin mats ur skolan, och lät i stället äldre berätta episoder ur sina liv i Det glömmer vi aldrig. Han medarbetade i reseprogrammet Kappsäcken och berättade om olika resmål.

<span class="mr">Önskelista
</span>Han klippte inte av banden med radion när han fyllt 65. I stället blev han en av Cittronilerna - alla med ett förflutet i etern - Ragnar Dahlberg, Lars Rundgren, Hans Zimmergren, Roland Willén ... Så höll Rolf Bergström sångarglädjen kvar.
- Mer av den rösten, fastslår kvartetten runt bordet. Lugn och vänlig. Gedigen och kunnig.
- Rolf filade på texterna och tyckte om teknisk kvalitet. Det är inte så okomplicerat att kliva omkring med en mikrofon och få det att låta njutbart, menar Bengt Ahl.
I dag öppnas första luckan i Julkalendern. Vad hans kollegor önskar är fullt klart. Bort med grötiga röster och flashig yta.