Jila Mossaed föddes i Teheran 1948 och är sedan 1986 bosatt i Sverige. Hon har tidigare givit ut fem diktsamlingar på svenska. Nu fullbordar hon den trilogi som inleddes med ”Varje natt kysser jag markens fötter” 2009 och som följdes av ”Ett ljud som bara jag kan” 2012 genom att nu utge ”Jag föder rådjuret”.

Jag känner igen det poetiska tilltalet, den skenbara enkelheten som får dikten att närapå driva bort från sina sammanhang och omgivande ramar. Det är på ett sätt en självbiografisk dikt ”Pappret är spegeln/Spegeln är jag/Vi är ett/Knivar är orden/” kan det mejslas fram i en titellös dikt – för att mötas upp av det självbiografiska skrivandets klaustrofobiska känsla: ”Som en tusenfoting/kryper jag sakta/runt mig själv/Runt i ett rum/som inte finns längre”.

Det skulle vara ett grundläggande fel att snäva in denna rika och mångfacetterade diktsamling till att bli en utsaga om biografi eller frågan om vad som är en hemkomst och när man slutar vara en flykting. Hennes tema är betydligt större än så.

I dikten ”Berätta” går hon hela vägen med att ställa både sig själv och omvärlden inför en närapå domstolsliknande utsaga. Hon inleder dikten genom att ange en slags position. Hon skriver: ”Sitt ner/Sätt dig framför mig/Det är jag/Jag är du/Du vet själv/vem du är nu/…/ för att avsluta dikten med följande uppmaning: ”Jag vill bli förhörd”. I nästföljande dikt fullföljer hon just detta tema: ”Jag vill berätta/utan hot/utan straff/bara ord”

Jila Mossaed skriver sig fram och tillbaka genom både tid och rum, genom minne och framtid. Hennes dikter bär vittnesbörd om andra sammanhang, andra miljöer, sjunger om förfluten tid – men hela tiden vibrerar nuets känsliga kompassnål i mitten av dikten. Det är känsligt, argsint, upproriskt. Hela tiden sker diktens inkarnation i världen och på pappret med det egna jaget som insats. Allt är på allvar, lika mycket sår som läkedom.

Jila Mossaed är en av de riktigt fascinerande lyriska rösterna i vår samtid. Det är verkligen hög tid att den läsande allmänheten uppmärksammar henne.