Det var här det började
Det fanns en tid när tågen stannade i Simonstorp, när man åt en matbit på järnvägsrestaurangen och handlade i en av de två butikerna.
Väster om järnvägsstationen fanns ett kolhus. Dit fraktades kol med häst och vagn både från Simonstorp och angränsande socknar. Kolet fraktades vidare via järnväg. Bilden är lånad av Simonstorps hembygdscirkel.
Foto: Gavér Börje
I mitten på 1600-talet kom gästgiveriet vid nuvarande Jägarbo och kyrkan. Något samhälle fanns inte så tidigt. I 1600-talets jordebok finns uppgifter om Måns
i Simonstorp, Anders i Tummetorp, Anders i Espedal, Per i Ålgöl, Jöns i Mjälnäs, Håkan i Tegnetorp och kronotorparen Per i Köpshult. Gårdsnamnen finns kvar än i dag. Hembygdscirkel
Att Simonstorps historia är så väl dokumenterad kan vi tacka hembygdscirkeln för. Sedan starten 1988 har de gett ut tre tjocka häften med ortens historia. Här finns dokumenterad forskning, personliga minnen, berättelser om människor, gårdar och händelser - och mycket bilder. Det är deras arbete som ligger till grund för den här texten. Från började deltog cirka 25 personer i träffarna. I dag kommer fem till åtta entusiaster till träffarna varannan måndag. Någon hembygdsförening har det aldrig blivit. - Det är enklare så här. Vi behöver inte ha någon styrelse, utan kan ägna oss åt det vi är intresserade av, att dokumentera Simonstorps historia, säger Lennart Eriksson. Han och Ulrika Lundqvist har varit med från starten. - Det var mycket tack vare Philip K Nelson de historiska skrifterna kom till. Han drev på oss andra. En fjärde bok är på gång, material finns. Det är bara att någon ska ta tag i det sista. Under åren har hembygdscirkeln också ordnat med skolträffar, torpvandringar och hemvändardagar. Nästa gång Simonstorpsbor i förskingringen förväntas vända hem blir i augusti i år. För några år sedan renoverades en loftbod och flyttades från Brahus till församlingshemmets tomt. Skogens folk
Simonstorp är en vidsträckt socken, som till väldigt stor del består av skog och sjöar. För många var det också skogen som utgjorde försörjningen, även om väldigt få av gårdarnas invånare ägde marken. Genom seklerna har ägarna i stället varit kronan, de stora jordbruksgårdarna
i Kvillinge, olika bruk, som Stavsjö och Sten. Från 1918 ägde Fiskeby skogen, därefter Modo och numera Holmen. Under en biltur NT gjorde på sensommaren 2008 kunde Lennart Eriksson berätta om både tidigare och nuvarande boende på olika torp och gårdar. Bara några decennier tillbaka var det fullt av liv, mängder av människor på gårdarna. Nu har de flesta förvandlats till sommarbostäder. På varje gård finns det underlag för en spännande berättelse. På 1860-talet kom järnvägen och förändrade allt. Då föddes också samhället Simonstorp. Europas längsta linbana
Det som redan fanns var ett gästgiveri och en kyrka. De flesta gårdarna och skogstorpen låg långt från kyrkan. Sofielund och Dalstugan var de enda torp som låg i det vi i dag kallar Simonstorp. 1865 byggdes stationshuset och den 3 juli 1866 öppnades banan för trafik. Nu kunde man ta sig mellan Norrköping och Katrineholm på en och en halv timme. Skulle man vidare från Simonstorp till Rejmyre blev det en färd på fyra timmar med häst och vagn. Det innan bilen kom. Ett samhälle växt snabbt upp kring järnvägen. Under 1800-talets slut och en bra bit in på 1900-talet var järnvägsstationen en knutpunkt. Folk klev av och på, transporter gick till Rejmyre och Hävla. Tågen fyllde på kol och vatten. På vintrarna kördes timmer och kol från skogarna runt Simonstorp för att fraktas vidare på järnvägen till olika industrier. Från 1895 till 1926 fanns det också en linbana från Simonstorp till Rejmyre glasbruk. Den sägs då ha varit Europas längsta. Det var ett liv kring järnvägsstationen som hembygdscirkeln önskar det hade funnit en film från. Nu får man nöja sig med några svartvita bilder. Järnvägsstationen rivs
Samhällsutvecklingen skapade Simonstorp - och avvecklade till dagens nivå. 1964 blev det dubbelspår förbi Simonstorp, stationshuset revs och ersattes några år med en väntsal. Nu susar X 2000 fort förbi det lilla samhället. Under storhetstiden hann Simonstorp få två affärer, en Konsumbutik och en privataffär. Redan år 1900 byggdes det hus som senare blev Konsumaffär. När järnvägsstationen försvann gick butiken samma öde till mötes. Den andra, privata butiken i Björkbacken (Dalstugevägen 26) öppnades 1926 och höll ut ända fram till 1972. Samma öde har Hildas kafé mitt i byn, skomakeri med mera gått till mötes. Båttrafik och flottning
Till en svunnen historia hör också båttrafik och flottning på Svängbågen och Fläten, liksom Breviks ångsåg, som det finns spår av än i dag. Mellan sjöarna fanns en rälsbana, där timret forslades på vagnar, från Fläten till Svängbågen och vidare till Breviks såg på andra sidan stranden och efter 1903 och in på 30-talet till Näkna såg.
Så jobbar vi med nyheter