Kyrkan var en gång röd
I snart 360 år har den lilla träkyrkan legat på sin plats mellan Fläten och Bolen, nu vit men tidigare både timrad och rödfärgad.
En av de äldsta gravstenarna på Simonstorps kyrkogård, en sten med flöjel i järnsmide, rest över snickaren Hans Boman från Rodga, född 1700.
Foto: Gavér Börje
Men långt innan dess hade Simonstorpsborna tröttnat på att ta sig den långa vägen ner till Kvillinge kyrka. Det började också bli så många bofasta att det motiverade en egen kyrka, även om det inte fanns något av vad vi i dag kallar Simonstorp. I ett kungligt brev 1640 gav drottning Kristina tillstånd till byggandet av ett kapell. En anspråkslös byggnad med ett enkelt långhus utan torn, Predikstol och altartavla saknades vid invigningen den 26 maj 1650. Väggarnas timmer var synligt både ut- och invändigt. Första prästen, Nicolaus Duvaerus, kom tre år senare. Sedan byggdes kyrkan till i omgångar. 1670 kom den första klockstapeln och när det 1697 byggdes en korsarm vid långhusets norra sida började det likna en kyrka. Korsarmen bekostades av dåvarande ägaren på Rodga, Hans Peter Hellwegh. Det nya utrymmet skulle enbart disponeras av folk från Rodga och kallas än i dag för Rodgakyrkan. Även med den nya kyrkan var det långt för många att ta sig till gudstjänsterna, men de flesta gjorde nog ändå det. För på en kyrkstämma hade bestämts att den som inte sitter i sin stol vid gudstjänsten "bötar till kyrkan 1 stop vin". Ingen värmeanläggning
Vid den här tiden var kyrkan rödfärgad och taket täckt av spån. Vit blev den 1846. Under de 230 första åren fanns ingen värmeanläggning i kyrkan. Den kom först 1879. Nu hade östra stambanan byggts och Simonstorp blev ett stationssamhälle med växande befolkning. Den senaste renoveringen skedde 1986, då 1710-talets färgsättning rekonstruerades. Källor: Åke Nisbeth, Fredrik Ingå och Bengt Didriksson
Så jobbar vi med nyheter