Babylon ligger i Skärblacka
Föreningen Blacka Musik växte fram i skuggan av Skärblacka bruk. Det var symbolen för allt de unga reggaerebellerna på 80-talet ogillade. I dag är Magnus Axelsson en av få som aldrig jobbat där.
Foto: Fotograf saknas!
11-årige Anton Bäckstedt räknar in kompisarna Marcus Nilsson och Robin Wieselgren i deras senaste låt. Den är inte riktigt klar än, men ska handla om vintern.
Den första låten, gruppens hittills enda, handlar om sommarlovet. Gänget kallar sig Zenzou, "sen så" med lite roligare stavning.
-Vi satsar på musiken. . .
-...om vi inte lyckas med fotbollen, säger killarna som alla också spelar i Skärblacka IF:s P91-lag.
Första låten var pop, men den andra blir reggae. Kanske är det inte så konstigt när Marcus har en pappa som spelar i Riddim Section, ett av Skärblackas mest kända reggaeband.
Det är eftermiddag i Blacka Musiks källarlokaler under simhallen i Skärblacka. På ena sidan Mosstorpsskolan, på den andra brukets jätteskorstenar. På väggarna hänger konsertaffischer med storheten från Jamaica som Israel Vibration och Culture samt svenska Dag Vag. Här finns två replokaler, en studio och en liten konsertlokal. Plus ett litet café.
I källaren spelar varje vecka ett 70-tal ungdomar och vuxna, de flesta under handledning av Magnus Axelsson som är anställd av Blacka Musik. Mellan 300 och 400 personer är medlemmar, han har ingen exakt siffra.
Bland dem som repar regelbundet finns förutom Riddim också Asca (reggae), Näsblod (punk), Random (hårdrock) och visrockaren Fredrik Johansson. Och så Kaos, kris och helvete, ett så kallat kängpunkband.
-Då är det hårt, säger Magnus Axelsson som själv spelar i normal-punkbandet Näsblod.
I dag är Blacka Musik mycket mer än bara reggae. Ändå är det i den musiken och det tidiga 80-talet som föreningen har sina rötter. Skärblackas - och hela Sveriges - mest kända reggaeband Kalle Baah gjorde en numera klassisk spelning efter reggaelegenden Bob Marleys död i maj 1981.
När dödsbudet nådde Skärblacka tog killarna ut sina instrument och höll en spontan minneskonsert utanför huset där de bodde. Musiken hördes över stora delar av samhället och drog till sig mer och mer folk, en del med picnickorgar och barnvagnar. Folk var, sägs det åtminstone, både ledsna och glada och sade saker i stil med "Bob är inte död. Han har bara gått upp i bergen".
I Skärblacka av alla ställen. En av Blacka Musiks grundare och verkliga eldsjälar, Sverker Ydén, har ofta fått frågan varför reggaen blev så stor just här.
-Dels var det nog en slump. Jag och några till lyssnade mycket på reggae och fastnade för musiken. Sen spelade vi den för fler och fler.
-Dels fanns det ett budskap i reggaen som vi väldigt lätt kunde ta till oss. Många identifierade sig med reggaekulturen, säger Ydén vars 70-talsband Norsholms Befrielsefront inspirerade Kalle Baah till att bli ett renodlat reggaeband.
Inte minst reggaekulturens tal om Babylon som en symbol för förtryck och ofrihet passade de unga rebellerna. I Skärblacka var det förstås bruket som blev Babylon - stort, illaluktande och hotande.
Så här lät det i en tidstypisk 80-talslåt från Kalle Baah, Blacka Rasta:
My papa is chained to the machine/Working the nightshift till the break of day/My sister is a slave in the canteen/She can hardly sustain herself on her pay.
(Fritt översatt: Min pappa är fjättrad vid maskinen/Han jobbar nattskift ända till morgonen/Min syster slavar i matsalen/Hon klarar sig knappt på sin lön".)
Boo Cassel, som skrivit låten, minns hur det var när reggaen var som allra störst:
-På syslöjden i Mosstorpsskolan skulle alla sticka rastamössor i gult, rött och grönt. Men skolan var rädd för att reggaen var en knarkkultur och förbjöd just de färgerna.
I dag är flumryktet borttvättat och julkonserten och minneskonserten för Bob Marley i maj två av Blacka Musiks viktigaste arrangemang. Konsertlokalen i Folkets hus tar 300 personer och brukar säljas ut snabbt, ibland innan affischerna ens hinner sättas upp. I år gör dessutom Peps Persson ett av sina sällsynta framträdanden just i Skärblacka.
-Han var här förra året och ringde och frågade om han fick komma i år igen. Kanonkul, berättar Magnus Axelsson.
Vid sidan av föreningen Blacka Musik har också kooperativet Blacka Musikskola knoppats av. Kooperativet driver en musikklass på högstadiet tillsammans med Mosstorpsskolan och har en musikverkstad för elever i årskurs fyra och sju.
Räknar man in också de eleverna är det kanske 250 personer som är nere i källaren och spelar - varje vecka.
Visionerna för Blacka musikskola är storstilade. Sverker Ydén, en av männen bakom kooperativet, drömmer om en Kulturskola med både musik, bild, teater och cirkus i Skärblacka. Skolan skulle ligga i Folkets hus och vända sig till barn från förskolan och uppåt. Ja, han kanske inte bara drömmer.
-Jag är 99,8 procent säker på att vi lyckas. Någon gång.
-Vi brukar säga att tider och pengar kommer och går, men att Blacka Musik alltid består. Det här är ett långsiktigt projekt, men vi har ingen brådska, säger han.
Magnus Axelsson, som är anställd av föreningen, är orolig för kommunens besparingar. Minskar anslagen är hans halvtidstjänst och därmed en stor del av verksamheten i fara. Så sent som i våras fick Blacka musikskola lägga ner sin musikhandledarutbildning då pengarna från Kunskapslyftet försvann.
Högst upp på önskelistan står förstås mer pengar, inte mindre. Med en halvtidstjänst till skulle föreningen kunna ta emot fler som vill spela. I dag tvingas man säga nej till många. Och det är genom kurserna man får in nya medlemmar, nytt blod, i föreningen.
-Och så behöver vi en ny konsertlokal också. Här nere får vi numera bara ta in 40 personer, säger Magnus och minns en mycket oväntad brandinspektion för ett par år sedan.
-Innan det kunde vi vara mer än 100.
Någon har sagt att reggaen sitter som tapetklister i väggarna under simhallen. Men även om Skärblacka fortfarande är Sveriges i särklass reggaetätaste ort, och även om Kalle Baah är landets bästa reggaeband, är just den musiken inte så dominerande längre.
Dessutom har politiken tonats ner och motsättningen till bruket blivit mindre (även om företaget fortfarande inte vill sponsra föreningen). Flera av medlemmarna i de största reggaebanden jobbar själva på bruket, någon till och med extra när han har frivecka.
-Ett fast jobb är inget man skrattar åt i dag, konstaterar Sverker Ydén.
-Babylon vann, säger Magnus Axelsson.
Killarna i Zenzou spelar i alla fall bara av en anledning: det är kul. Och bra att kunna om de nu inte skulle lyckas bli fotbollsproffs. Antingen utlandsproffs eller stenhård musiksatsning, resonerar de.
- Men man kanske inte behöver bli allra bäst, funderar de vidare.
- Man kan ju spela i IFK också.
Så jobbar vi med nyheter