Lars Israelsson var tre år när han flyttade till Östgården i Kullersta kyrkby strax utanför Skärblacka.
På den tiden, i mitten av förra seklet, sjöd det av liv i byn. Det bodde åtminstone sjuttiofem personer där och det fanns skola, ålderdomshem och affär.
– Jag var fem, sex år när min far skickade mig till affären för att köpa cigaretter till honom, men jag kom hem med en chokladkaka i stället. Det var inte populärt, säger Lars och skrattar.
Pappa Einar var mjölkbonde med tio kor plus ungdjur. På gården fanns också grisar, höns och en häst som användes till lättare arbetsuppgifter när traktorn var upptagen.
– Hästen var gammal och snäll så det var inga problem för mig när jag var tio år att köra ved med häst och vagn. Sen när jag blev lite äldre fick jag börja köra traktor. Det var roligt att vara med och hjälpa till efter skolan och på lov.
Med alla djur och åkermarken runt gården var familjen i det närmaste självförsörjande. Nu finns bara en mjölkbonde kvar men på 1950-talet fanns det, förutom Östergården, sju mjölkbönder runt kyrkbyn. Så det var mycket aktivitet runt skörd och slåtter.
– På sommarkvällar efter det dammiga jobbet under slåttern åkte vi ofta till Bykberget i Glan och badade.
På vintern spolade barnen backen från skolan ner mot ålderdomshemmet till en iskana och åkte på wellpapp-skivor i rasande fart.
– Det var ett nöje och vi åkte hela kvällarna. Det hände att föreståndaren på ålderdomshemmet tyckte vi förde liv och störde. Då gällde det att fly fort.
1975 tog Lars över gården efter sin far och satsade då på köttdjur och spannmål.
– Det var roligt att jobba med djur, speciellt på våren när de fick kalvar och när man släppte ut dem på bete.
I mitten av nittiotalet lämnade han det slitsamma jobbet som bonde och började jobba som fastighetsskötare på Blackabo som ägdes av hans bror Börje. Där blev han kvar tills han gick pension som sjuttioåring.
Lars bor i dag kvar i sitt barndomshem, men de enda djur som finns kvar är fem katter och en flock höns.
– Jag brukar ta med mig ägg när vi äter frukost tillsammans på ”24:an”. Vi är ett gäng daglediga personer som ses varje torsdagsmorgon i missionshusets källare. Efter frukost dricker vi kaffe och pratar. Sist sjöng vi lite också. Jag är inte religiös men tycker det är väldigt trevligt där.
Gänget som ses på torsdagsmorgnarna planerar att starta en liten kör i samband med frukost-träffarna. Lars säger att han inte är någon större sångare men medger att han var med i Kullersta kyrkas skolkör som barn och sjöng på julottan.
– Det är viktigt att träffa mycket folk, speciellt när man blir gammal och bjuder en inte till så har en inte roligt.
Och mycket folk finns det varje onsdagseftermiddag i ett hus i utkanten av Skärblacka som kallas Tallen. Huset ägs av Lars bror och har blivit en spontan träffpunkt där musiken flödar. Någon kan dyka upp med en gitarr eller med dragspel. Kommer ingen musikkant får skivspelaren stå för underhållningen.
– Härom sisten var det en som kom med en säckpipa. Det var härligt, det är musik man aldrig hör annars.
Det var på Tallen som Lars träffade sin särbo Maija Lalic för tre år sedan. De umgås dagligen, hon lagar mat och de äter tillsammans. Behöver Maija skjuts någonstans ställer Lars alltid upp.
– Vi har roligt tillsammans. Ibland kan vi sitta och skratta och lyssna på musik till halv sex på morgonen. Det är bra att ha ett bollplank att resonera med, så man inte är så dum att man alltid tror man har rätt, och Maija hon är bra på att argumentera.
Lars påpekar att 75 inte är ett jämnt tal men berättar att söndagen innan sjuttiofemårsdagen blir det öppet hus med smörgåstårta och kaffe på Tallen.
– Det kan bli musik också, kommer min kusin blir det nog fiol. Vi får se vad det blir, det är roligt om det blir lite spontant.