Han var en konstnär på flera sätt
Målarsonen från Vånga blev en välkänd profil i Örebro. Som pensionär blev Sven Davidsson konstnär på heltid. Han avled den 13 april, 92 år gammal.
Sven Davidsson vid staffliet. Bilden tagen i samband med en utställning 1988.
Foto: Fotograf saknas!
Sven Davidsson föddes två dagar före julafton 1911. Som ung arbetade han på Restadsågen i Vånga innan han lärde sig till målare. Han hade anställning vid olika målarfirmor och i slutet av 1930-talet förde arbetet honom till Kumla och Örebro. Där träffade han sin blivande hustru Eva, som avled 1988. Makarna som var gifta i 50 år fick aldrig några barn.
Sven Davidsson studerade måleri vid Hermods i Malmö och var tidigt intresserad av att måla tavlor.
Redan 1932 gav han en av sina bröder och dennes fästmö en egenhändigt målad tavla i förlovningspresent, en tavla som brorsdottern Beryl fått efter sina föräldrar.
Efter att hela livet ha arbetat som målare tog Sven Davidsson som pensionär på allvar upp sitt målande. Främst gjorde han oljemålningar, gärna av landskap och tyckte om att stå ute i naturen och avbilda motivet på plats.
Under årens lopp ställde han ut flitigt och sålde också många av sina konstverk, både till gallerier och till privatpersoner. Främst ställde han ut i trakterna kring Örebro men även i Malmö, på Gran Canaria och på ett galleri i Florida, USA.
Förra våren återvände den då 91-årige Sven Davidsson till sina barndomstrakter och bosatte sig på ett äldreboende i Skärblacka. Närstående är svägerska och syskonbarn.*
Örebroprofilen och konstnären Sven Davidsson har gått ur tiden. Jag hade förmånen att få känna Sven, men under de sista åren har kontakterna inte infallit så ofta.
Sven var en konstnär på flera sätt. Först och främst i motiven han fäste på duken med sina oljefärger. Men han var också en talande konstnär, och man lyssnade andäktigt när han berättade från sitt rika liv.
Vid flera tillfällen när jag bodde i grannhuset gick jag ner till Sven i ateljén vid sidan av Ekersgatan. Jag kan inte minnas att han målade vid något tillfälle som jag besökte honom. Han satt lugnt tillbakalutad i sin fåtölj och filosoferade. Log, som bara en livsnjutare kan.
Ingen stress och ingen jäkt fast där fanns många halvfärdiga alster att slutföra. Så tog han fram en flaska whisky och vi svalde varsitt glas.
Under tiden så drog Sven den ena fängslande berättelsen efter den andra. Det kunde bli mörkt i ateljén och förbipasserande kunde inte ana de två som pokulerade innanför skyltfönstret.
En gång engagerade jag Sven att under några eftermiddagstimmar stå som ett levande kulturinslag i Eker. Hembygdsföreningen hade öppet hus och Sven skulle stå på gårdstunet och måla miljön.
Efter en lång stund var duken fortfarande vit. Jag gick fram till Sven och sade till honom att han åtminstone kunde spilla någon färgklick på duken. Han hade helt enkelt inte haft tid, för människorna ville prata med honom och då glömde han tid och rum.
Många örebroare har sett honom, men få kanske visste vem han var. Oftast sågs han på sin cykel. Iklädd ljus kostym och med hatt på huvudet. Byxbenen var uppvikta för att han inte skulle trassla in sig i cykelkedjan.
Och cyklade det gjorde han mycket och på långa turer. Han var en ofta sedd gäst i Rånnesta och på dess café. Där tog han en paus på färden och samtalade givetvis med människorna där. Många har även sett honom stå och måla mitt i naturen när den var som finast.
Nu har Sven lagt penseln på hyllan och fler verk blir inte till från hans hand. Sven flyttade hem till hembygden i Vånga förra våren. Där begravs han i morgon. En cirkel är sluten. Det är med tacksamhet jag minns Sven för det positiva han tillfört mig.
Så jobbar vi med nyheter