Elina och Olivia Björk hittade kattungen Kira i diket efter att hon sprungit över vägen.
Det var förra helgen som Elina skulle åka för att handla. När hon svängde ut från hemmet såg hon något som rörde sig över vägen vid postlådorna.
– Jag reagerade på färgen när hon kröp förbi och lade sig i diket. Hon försökte gömma sig i diket, men hon hade inte mycket ork. Hon försökte fräsa, men verkade mes livrädd. Uttorkad, det var jättevarmt, 30 grader, berättar Elina tillsammans med dottern Olivia i huset utanför Skärblacka.
Till en början var "Kira" något slö, men hon har repat sig med vätska och omvårdnad. Kattungen uppskattas vara mellan fem och åtta veckor gammal, med utseende och teckning som en bicolour ragdoll.
Elina har tagit kontakt med kattuppfödare hon känner och skrivit efterlysningar på sociala medier. Ingen vill kännas vid "Kira".
– Senare hittade jag en platspåse några meter från den plats jag fann henne. I den plastpåsen var det klösmärken, så jag vet inte om hon lagts i den först då hon dumpats. Den verkar inte ha varit ihopknuten i alla fall. Jag vet inte om det finns någon tanke från den som dumpar en katt. Att man gör det nära hus och gårdar. Man får en känsla av att någon ska ta hand om katten, när man själv inte vill eller kan, säger Elina Björk.
Elina och Olivia Björk hittade Kira vid sidan av vägen utanför hemmet vid postlådorna.
Smådjursmarknaden har exploderat under pandemin. För en renrasig ragdoll med stamtavla är sällskapspriset mellan 10 000 och 13 000 kronor. Det finns en stor blandrasmarknad där priserna varierar mellan 5 000 och 10 000 kronor.
För djurskyddet Fiahemmet innebär det stora intresset för husdjur inte att djurägarna sköter sina katter bättre. Snarare har höjda veterinäravgifter de senaste åren gjort det dyrare att rädda omhändertagna katter. Jordbruksverkets nya och skärpta lagstiftning som kom till för ett år sedan har varken förbättrat eller förändrat situationen.
Intresset för att skaffa kattungar för att sälja eller själv ha är fortsatt större än viljan att ta hand om djuren hela livet.
– Det vi har fått in det sista halvåret är gamla, slitna katter som är långt upp i åldrarna. Det verkar som att ägarna bara släppt ut dem. De kan vara åtta till tio år, de har både den ena eller andra sjukdomen eller trasiga tänder. Vad kan man göra? Det är inget vi vill stoltsera med, det är veterinären som avgör, men ofta är det enda som är aktuellt att avsluta livet för dem, säger Fiahemmets ordförande Inger Ydrenius.
– En del säger att de inte satt en fot hos någon veterinär, men det kanske hade behövts. Senast hade vi en som kom in med en 14 år gammal katt med konstaterad njursten. Han hade ont, men efter 14 dagar fick vi ge upp. Det är ingen rolig grej. Men om man säger nej försöker de göra på något annat sätt. Det kan vara de mest groteska sätt att avliva djuren på, säger Inger Ydrenius.
Fiahemmet har anmält personer till länsstyrelsen som tar kullar på katter. När de blivit osålda uppemot året har de lämnats in till Fiahemmet. Senare har personen fortsatt ta nya kullar.
Kira ser att få ett nytt hem utanför Skärblacka då ingen tidigare ägare till kattungen har givit sig till känna.
"Kira" har långt kvar till tolv veckor, vilket är den lägsta åldern för att skiljas från sin kull. Hon är varken vaccinerad eller ID-märkt. Elinas dotter Olivia har tagit huvudansvar för "Kira" med ragdollutseendet.
– Hur man kan göra så här? I de flesta fall föds det fler kattungar i en kull. Då väcks frågan "var är de andra?" Den är tanken är jättejobbig. Det är fruktansvärt tungt att inse att det är så här det går till, säger Elina.