Lilian hann med att spela ett par melodier med sitt dragspel.
Med tårta och en liten flaska mousserande vin anlände Lilian Lilliehöök till sin efterlängtade make Malcolm på Birkagårdens demensboende i Söderköping. Lite nervös och förväntasfull. Dagen hon väntat på så länge. Dagen hon drömt om så länge.
– Jag känner mig tacksam att det äntligen blev av och det inte blev något regn. Jag hoppas det är början av något som består och jag kan fortsätta träffa honom på det här sättet. Nu ser jag ljuset i tunneln igen. Idag var en stor dag, säger Lilian.
På ett bord på innergården dukar Lilian upp med tårta, vin och kaffe. Även sitt dragspel har hon tagit med och innan den fina stunden är över har flera melodier hunnits spelats. Samtalen handlar om allt mellan himmel och jord. Politik, resor, familjen och alla minnen de har ihop.
– Jag ser ju att han har blivit gammal under den här tiden. Han behöver den intellektuella stimulansen, prata och att få minnas.
Lilian har praktiskt taget varit där varje dag när vädret har tillåtit det. Varje gång har de två makarna stått på var sin sida om ett staket. Hon beskriver den känslan som ett fängelse.
– Jag har bara varit inne i byggnaden en enda gång. Jag har fått gå in, men då måste man sitta vid bord med plexiglas mellan oss och då hör jag inte vad han säger. Jag vill inte det.
Den här dagen har varit efterlängtad av många. Dagen då anhöriga ska få träffa sina nära och kära igen.
Makarna Lilliehöök har en stor familj med tre barn och fem barnbarn. Malcolm är väldigt mån om alla i familjen och intresserar sig hela tiden för deras liv, mående och studier.
– Vi är väldigt "tajta" som familj. När en av döttrarna var på besök i somras kunde vi inte stå under ett tak utan fick prata mitt i ett ösregn. Det känns ovärdigt.
Här får de äntligen träffas på nära avstånd.
Lilian upplever att beslutsfattare och makthavare varit alldeles för fyrkantiga när de satt olika regler och rekommendationer. Hon menar att även om Socialstyrelsen gått ut med riktlinjen att individanpassa så har det inte fungerat i deras fall.
– Nu pratar jag inte om personalen på boendet, de ska inte ha ett enda ont ord på sig. De har varit helt fantastiska. De ska ha allt beröm. Jag förstår dock inte varför man inte kan ta hänsyn till någon i sitt livs slutskede. Det känns omänskligt.
Paret har enbart beröm att ge personalen på Birkagårdens demensboende.
Malcolm är 98 år och lider av demens och under den långa tiden ifrån sina nära har han drabbats väldigt hårt av saknaden till sin familj.
– Han tycker det är förskräckligt och ibland tror han att hela familjen har övergivit honom. Han glömmer bort det här med viruset. Så är det ju tyvärr med en sådan sjukdom.
Livet som ensam har de båda två fått uppleva under det senaste halvåret. Paret pratar i telefon morgon och kväll, men det lättar väldigt lite i ensamheten.
– Jag är ju ensam. Malcolm har ju i alla fall personalen och andra boende att umgås med. Jag försöker vad jag kan, ibland spelar jag dragspel på balkongen, jag tror folk gillar det, säger Lilian och skrattar.
Malcolm är 98 år och lider av demens och under den långa tiden ifrån sina nära har han drabbats väldigt hårt av saknaden till sin familj.
Makarna Lilliehöök har varit gifta i 56 år, de har en stor familj och bott runt om i hela världen. Under perioder har de inte ens bott i samma land och även då varit ifrån varandra under längre tider.
– Malcolm har haft utlandsjobb och varit en viktig person i näringslivet så han har varit borta mycket under åren, men det går inte att jämföra, då kunde jag ju flyga till honom. Och det gjorde jag.