Det började med en ryggvärk som bara blev värre och värre.
– Hon var inte med och jagade på hela hösten. Hon hade för ont, säger Kent Eriksson, Christines make.
Vanligtvis var det hon som spårade. Christine hade en särskild hand med hundar och det var ett stort intresse.
– Hon var lite av en profil bland hundintresserade i Söderköping, säger Pierre Wåtz, son till Christine.
– Hon var helt otrolig, säger Kent.
– Hon kunde få den jobbigaste hund att bli helt lugn. Hon behövde inte säga något, hon bara gick fram.
De beskriver Christine som väldigt lojal och lite envis. Hon älskade sitt jobb på posten, och hon var navet som den släkt och vänner kretsade kring. En person som alltid ställde upp.
Nu befann hon sig i en ovan situation, det var tydligt att ryggvärken inte ville ge med sig. Men sjukgymnasterna hade inga svar och snart började Christine att få problem med högerhanden, som blev allt svagare.
– Hon hade en jättefin handstil. Men på slutet gick det knappt att se vad hon skrev, säger Kent.
En utredning drogs i gång och Kent skjutsade runt Christine till olika undersökningar. En vårdag 2022 fick de till slut beskedet: Christine hade ALS.
Svaret på vad som höll på att hända med henne hade kommit. ALS gör att nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen successivt dör, något som leder till muskelförtvining och förlamning.
– Sjukdomen är sådan. Den stänger av signalerna till muskulaturen. Det är det som är så grymt, säger Kent.
Tiden efter diagnosen var turbulent. De flesta ALS-patienter lever bara med sin sjukdom i mellan två till fyra år. För Christine var förloppet ännu snabbare.
– Hon hade aldrig tagit en sjukdag från jobbet, knappt. Sedan kom allt på en gång, säger Pierre.
– Det var som att någon slog undan benen på en, säger Kent.
– Allt rasade.
De är samtidigt tacksamma för stödet som de fick från ALS-teamet på Vrinnevisjukhuset. Och hyllar sjuksköterskan Pernilla Åndahl, som de fick en speciell kontakt med.
– Hon var kanon, säger Kent.
Det är Pernilla Åndahl som håller i vårdkontakterna för alla som diagnosticeras med ALS i Söderköping, Norrköping, Finspång och Valdemarsviks kommuner.
Hon ser det som en viktig uppgift att alltid finnas tillgänglig, både för den drabbade och för de anhöriga.
– Jag börjar med att ge ut mitt nummer. Ringer man till mig så får man en direktkontakt med vården och slipper telefonköer.
"Bara det inte är ALS". Så uttrycker sig många som utreds på neurologiska mottagningen. Att berätta för någon om en sådan diagnos är inte lätt.
– Det är viktigt att vara tydlig med att vad man har att förvänta sig. Även om man så klart inte kan kasta allting på patienten med en gång. Man får ta det lite stegvis, säger specialistläkaren Sofie Sunebo, som också ingår i teamet.
– Vi måste prata om livet och döden. Hur man vill ha det under den sista tiden i livet. Det är väldigt många stora och existentiella frågor som dyker upp. Man får ta del av väldigt mycket av patienten.
– Det är ofta väldigt fina samtal, säger Pernilla.
I ALS-teamet samordnas en rad kompetenser, som arbetsterapeut, fysioterapeut, logoped, läkare, dietist och kurator, bland andra.
Sjukdomen går inte att bota, än så länge. Men de senaste åren har forskningen gått framåt. Det pågår många fler läkemedelsstudier kring ALS än det gjorde för fem eller tio år sedan, enligt Sofie Sunebo.
– Det inger hopp om att effektivare behandling är på väg.
– Det skulle vara fantastiskt om vi kunde få vara med och bota patienter i framtiden.
ALS är en ovanlig sjukdom. Enligt Socialstyrelsen får 220 till 250 personer diagnosen i Sverige varje år och uppskattningsvis 750 till 850 personer lever med den.
ALS-teamet på Vrinnevisjukhuset uppskattar att de följer mellan 10 och 15 patienter under ett år.
Pernilla Åndahl brukar uppmana sina patienter att lägga tiden på sådant som de verkligen vill göra. Kort efter diagnosen åkte Christine till Spanien och huset som hon och Kent hade köpt.
Här hade de tänkt leva pensionärslivet tillsammans. Vården planerades för att resan skulle kunna genomföras.
Men efter några dagar i Torrevieja fick Christine svårt att koppla bort tankarna på beskedet som hon hade fått. Och vilka konsekvenser det skulle få för henne, och alla runt omkring.
– Efter halva veckan insåg hon nog att det troligtvis var sista gången som hon var där, säger Kent.
När de kom tillbaka till Sverige konstaterades att sjukdomen hade angripit Christines andningsmuskulatur. Hon blev snabbt sämre.
Kent tillbringade så mycket tid som han kunde med Christine. Pierre började samla in pengar till ALS-forskning. Han ville bidra i kampen för ett botemedel.
För att skapa uppmärksamhet kring sin insamling bestämde han sig för genomföra en simning i Göta kanal.
– Hela familjen slöt upp runt simningen och kring henne. Familj och all släkt, vänner och bekanta, säger Pierre.
– Till en början hade jag tänkt simma själv. Tanken var inte att det skulle bli en så stor grej.
Men när han hoppade i vattnet var Kanalhamnen full av åskådare. Några var med honom hela vägen.
– Mormor tog permobilen längs med kanalen och hade med sig både kanelbullar och energidryck.
NT och andra lokala medier uppmärksammade honom. Över 50 000 kronor skänktes sammanlagt.
– Det var en bra grej i allting. Kanske även för morsan. En positiv grej i all skit, säger Pierre.
Christine hade många vänner, släkt, barn och barnbarn. När Pierre kom i mål i Mem möttes han av många av dem. Även Pernilla Åndahl fanns på plats.
– Jag får ofta en nära relation med dessa patienter. Jag bär med mig Christine och alla andra ALS-patienter, säger hon.
– Och jag stöttar gärna sådana här initiativ.
Christine hade hoppats att hon själv skulle få uppleva dagen, det var hennes målsättning. Men så blev det inte. Några dagar innan gick hon bort, bara månader efter att hon diagnosticerats. Hon blev 60 år gammal.
Ibland går Kent och Pierre en promenad i skogen vid Petersburg i Söderköping. Hit brukade Christine ofta gå med sina hundar. Nu har det blivit familjens minnesplats.
– Första gången man var där var det tufft. Det var mycket som kom tillbaka, säger Kent.
Långsamt har de bearbetat de där månaderna. Hur sjukdomen slog till och tog Christine med sig.
– Man lever med den här sorgen, man får ta det dag för dag. Den ena dagen kan vara bättre än den andra, säger Kent.
– Vi tänker på henne varje dag, säger Pierre.