"Antingen svimmar jag eller så dör jag. Jag hade svårt att få luft", säger Anna om hur hon kände när hon såg huset brinna.
Det var på kvällen, första advent 2020, som deras hem och alla tillhörigheter försvann i lågorna. Branden hade ett snabbt förlopp och när räddningstjänsten kom fick de inrikta sig på att förhindra spridning. Huset blev totalförstört.
Anna berättar hur de precis var i färd med att baka lussebullar när branden bröt ut.
– Degen var nästan klar och jag pratade i telefon när jag plötsligt hörde ett skrik från ett av barnen. De bråkar ibland, men det här var annorlunda, det var ett skrik som var hemskt.
När hon kom till vardagsrummet såg hon fönstret explodera och att det rök och brann med öppna lågor. Anna insåg snabbt att det här skulle vara omöjligt att släcka och tog barnen med sig ut.
– Hade jag och barnen kommit ut ur rummet en minut senare hade det varit för sent.
Hennes man Sven-Ola däremot tog en brandsläckare och försökte förtvivlat att släcka elden. Men till slut var han tvungen att ge upp. Med bara några sekunders marginal kom han ut, sen var huset övertänt. Sven-Ola fick föras med ambulans till sjukhus.
– Han fick tredje gradens brännskador på armarna och har fått transplantera hud från benen, säger Anna.
Inga tillhörigheter, ytterkläder eller skor fick de med sig när de rusade ut ur huset.
– Som tur var hade jag mobilen i handen så den fick jag med mig. Jag var två meter från min handväska med plånbok och allt, men jag vågade inte sträcka mig efter den för det brann just där.
– Det var en chock, absolut. Men vi är enormt tacksamma att vi lever. Man kan köpa nya saker, men man kan inte köpa liv. Nu måste vi se framåt. Vi tänker på barnen först och främst, att de ska må bra och att skolan ska funka. Men det är klart att livet börjar från noll.
När ni stod utanför och såg huset brinna, vilka känslor hade du?
– Jag tänkte att antingen svimmar jag eller så dör jag.
Det var först några dagar senare, när Anna Lundgren besökte resterna av deras hem som tårarna kom. "Allt som man har, det är inte bara saker utan det är kopplat till minnen och känslor", säger hon.
– Man känner inget. De första två dagarna grät jag inget. Men jag gick tillbaka senare och när jag såg husresterna då började jag gråta. Allt som man har, det är inte bara saker utan det är kopplat till minnen och känslor, till ett liv som man har skapat. Jag kommer från ett annat land och har bott i Sverige i tio år. För mig var det här mitt liv och mitt allt.
Fotografier är bland det som känns svårast att ha förlorat.
– Det är barnen som skulle vilja se hur det var när de var små. Det är stunder som aldrig kommer tillbaka.
– Jag hade också mycket böcker från mitt hemland som jag saknar.
Hur har barnen hanterat det?
– Det är lite olika. Men de mår relativt bra ändå. Men det är klart att det kommer att sätta sina spår.
Sven-Ola och Anna Lundgren är tacksamma att de klarade sig med livet i behåll i den kraftiga branden. "Jag kommer från ett annat land, min man och mina barn är allt jag har", säger Anna.
Den första natten efter branden fick familjen bo hos vänner och de fick bra och snabbt stöd av Svenska kyrkan. Många har också engagerat sig genom sociala medier och skänkt bland annat kläder.
– Vi är enormt tacksamma för den akuta hjälpen som vi fick. Det enda man behöver när man är i chock är omtanke, värme och stöd från dem man har omkring sig. Svenska kyrkan gav oss mat, tandborstar och rena lakan och våra vänner gav oss tak över huvudet. Det är störst för oss.
Familjen fick sen ett tillfälligt boende men Anna har kämpat och ringt på alla tips de fått för att hitta en långsiktig boendelösning. De har nu lyckats hitta en trea som de skrivit kontrakt på.
Sven-Ola har nyligen kommit hem från lasarettet och vill skicka med en hälsning till alla som läser.
– Jag vädjar till alla inför jul att se över sitt brandskydd.