David och Katrin Sneelooper var 26 år, nyligen gifta och på en drömresa när tsunamin svepte in över turistorten Khao Lak vid Andamansjön på Thailands västkust. Nu ligger de begravda vid Skällviks kyrka på en gemensam gravplats, där vi möter Vincent och Kristin Sneelooper.
Bara ett stenkast från gravplatsen ligger Stegehus, platsen där David växte upp. Huset är ett skolhem som föräldrarna Vincent och Kristin Sneelooper var med och startade upp. Det var även där som både David och Katrin jobbade och bodde innan de åkte till Thailand.
– Vi valde just den platsen för att vi ville att man skulle kunna se mot huset när man var här vid graven, säger Kristin.
Själva gravstenen har även den en historia som knyter an till familjen och platsen.
– Det är en natursten från området vid Stegehus. Vi valde just den eftersom vi ville att stenen skulle ha en anknytning till där de varit. Det är till och med så att de har klivit på just den stenen. Den låg i anslutning till en linbana som vi hade gjort till barnen, så det finns en väldigt speciell historia bakom, berättar Vincent.
20 år har gått sedan den där morgonen, den 26 december 2004, när de enorma tsunamivågorna sköljde in över land och tog med sig hus, bilar, träd och allt annat som stod i vägen.
543 svenskar fick aldrig återvända hem, aldrig återse sina anhöriga. David och Katrin var två av dem.
Vincent och Kristin Sneelooper menar att de kan se på sin sorg i olika faser. De förklarar att det har varit en viktig del i processen, för att kunna leva vidare. De började tidigt att jobba aktivt med att försöka tag i situationen, för att kunna förhålla sig till det som hänt.
– Första tiden var så klart kaotisk när man försökte förstå vad det var som gällde. Vi var omskakade och hade svårt att tro att det ens var sant, för det var ju så svårt att få information, berättar Vincent.
Som för många andra tog det en tid innan Vincent och Kristin fick svar på vad som hänt deras anhöriga. Det var vigselringarna som gjorde det möjligt att identifiera det nygifta paret.
Därmed släcktes också hoppet hemma i Sverige.
– Det var ju naturligtvis blandade känslor. Man hade ju hopp att de skulle vara bland de överlevande, men så var det inte, säger Vincent.
Vilken var den första fasen i sorgen för er?
– Den första fasen var acceptansen, att acceptera "det har faktiskt hänt". Att förneka det och fastna i tankesätt som "Det får inte ha hänt, det kan inte ha hänt" gör bara att man låser sig.
Något som hjälpte dem i den här delen av sorgen var en resa till en fiskeby i Thailand, som de gjorde tillsammans med Röda korset och Svenska kyrkan, omkring ett halvår efter katastrofen.
– Alla människor vi träffade på var drabbade, men ändå fanns det något varmt och kärleksfullt över det mötet, berättar Vincent.
– Allt var raserat, men ändå ställde de boende där upp och bjöd oss på mat och bemötte oss på ett helt fantastiskt sätt, tillägger Kristin.
I Thailand lärde de sig nya sätt att bearbeta sorgen på. Bland annat att öppna upp i stället för att stänga in den.
– Att öppna sitt hjärta och på något vis dela sorgen och hjälpa varandra var något jag bar med mig hem, och det var lite där idén med en minnesbok vid graven började, berättar Vincent.
Syftet med den var att nära och kära skulle kunna skriva en liten hälsning till David och Katrin. Det ställdes ut ett skrin vid gravstenen där boken fick ligga hela tiden, så att man när som helst kunde skicka en hälsning, när man besökte graven.
Men boken växte och blev något mer. Besökarna skrev också hälsningar till varandra. Den blev ett sätt för människor att dela minnen och visa var de var i sorgeprocessen.
Vincent förklarar att det betydde mycket. Att skriva till varandra i boken gjorde att man kunde bära allt det tragiska som hänt tillsammans. Det gjorde, menar han, att man kunde gå vidare till en ny fas i sorgeprocessen – och verkligen prata om det.
De valde även att skapa en minnesfond dit folk kunde donera istället för att köpa blommor till begravningen. Dessa pengar skänkte de sedan till behövande i Thailand.
I dag, berättar Vincent och Kristin, har livet kommit till den fasen att de kan leva med sorgen utan att låta den kontrollera livet och vardagen.
– Vi är väldigt förändrade som personer på grund av det vi gått igenom, men hela processen har väl å ena sidan gjort oss starkare. Vi är inte rädda för det här i oss själva som man kallar för sorg. Man har lärt sig att den finns där och hur man ska förhålla sig till den och det tycker jag ger en styrka, säger Vincent.
Hur kan man hjälpa någon som går igenom en sorgeprocess?
– Det viktiga är att bara göra något. En kram är viktigare än ord, att man ändå kan finnas där och våga finnas kvar även om den andra människan mår dåligt. Det är något som hör till livet och det är inte farligt att må dåligt. Bara att komma med lite mat till personen eller gå förbi och ge en kram i förbifarten är värdefullt, säger Vincent.