Annandag jul för 20 år sedan var Josefine Anglesjö, Carolina Fäldt och Erica Hederberg på Phi Phi öarna i Thailand. De bodde på stranden nära havet där de hade firat jul. Sedan bestämde de sig för att boka en båtbiljett på annandagen och fortsätta till Phuket.
– Det var vår räddning. Vi åkte i den första båten, strax efter 9.20. Jag minns det såväl för en engelsk kvinna, som satt i fjärde båten, frågade mig vad klockan var då vi hoppade mellan båtarna för att komma till vår båt som låg längst ut. Vi mötte henne senare på flyget, alldeles blåslagen och skadad. Hennes båt hade inte kommit iväg, säger Josefine Anglesjö.
Deras båt la ut och hann ut på öppna havet innan de kände av något. Båten rörde sig underligt, lite likt en berg- och dalbana. Sedan fick de besked om att något hänt.
– De pratade om en stor våg men ingen visste riktigt vad som hänt. Vår båt fick stanna på havet i fyra timmar innan de kunde köra in i hamnen. Allt hände ungefär tjugo minuter efter att vi åkt. Jag hade funderat på att stanna kvar några dagar till men åkte med tjejerna, en otrolig tur, säger Carolina Fäldt.
De togs emot av lokalbefolkningen på kajen i Phuket och lotsades direkt in i små bussar.
– Titta inte i vattnet, uppmanade de oss och det gjorde vi inte. Det var nog att se att vattnet som förut varit turkosblått nu var alldeles svart och bubblande. Jag minns att jag såg motorcyklar och hjälmar som flöt omkring, säger Josefine Anglesjö.
– Allt var alldeles upp och nervänt, minns Erica Hederberg.
Ingen av dem som var ute på båten förstod vidden av katastrofen. Men eftersom Carolina hade en mobiltelefon så lyckades de ringa sina föräldrar och berättade att de inte var kvar där tsunamin slagit till.
– Senare när vi satt på hotellrummet i Phuket förstod vi att det var flera tusen drabbade och döda. Vi såg på BBC och CNN för att förstå var som hänt. På gatorna körde bilar omkring med högtalare och skrek ut nyheter på thailändska men det förstod vi ju inte, säger Carolina Fäldt.
– Dagarna där är som ett svart hål, jag minns inte riktigt vad som hände men en sak glömmer jag aldrig. En man som satt med telefon och fick ett samtal. Hans förtvivlade skrik glömmer jag aldrig, säger Josefine Anglesjö.
De stannade i några dagar i Phuket och hade återigen tur. Erica och Josefine hade redan flygbiljetter hem medan Carolina skulle ha stannat en månad till ensam. Nu stannade hon bara några dagar.
– När vi kom till flygplatsen var det kaos. Skadade, blåslagna och blodiga människor överallt, många sprang omkring. Vi fick backa bak i planet för att de skulle få plats med alla skadade. Det var hemskt, säger Josefine Anglesjö.
De första åren efter tsunamin hördes de alltid av på annandagen. Att det har gått 20 år sedan tycker de är svårt att förstå. Alla tre har åkt tillbaka i Thailand flera gånger, som ett sätt att både bearbeta händelsen men också för att visa sina nära hur fint landet är. Händelsen har format dem på olika sätt.
– Jag ligger inte längre lugnt på en strand utan jag vill hela tiden veta vart barnen är. Numera njuter jag inte av stora vågor utan tycker överlag att det är läskigt, säger Carolina Fäldt.
Erica Hederberg poängterar att hon är noga med att kolla evakueringsvägar från stränder och Josefine Anglesjö vill veta var det finns berg eller höga punkter att rädda sig till.
– Det är tillfälligheterna som styr i livet. Men det här var så nära, så påtagligt, säger Erica Hederberg.