– Jag har varit utbränd, deprimerad, självmordsbenägen och inlåst på akutpsyk, börjar Ida Otterholm sin föreläsning i Salong Ramunder på tisdagen. Ett 70-tal personer har kommit för att lyssna. Det är främst anställda och chefer från skola, vård och omsorg i kommunen, studerande från den nystartade KY-utbildningen Stödpedagog inom LSS och funktionshinder, på Nyströmska. Även anhöriga till barn och vuxna med funktionsnedsättningar är inbjudna, men bara ett fåtal har kommit. Det som var planerat till två föreläsningar blev hopslaget till en enda på grund av för få anmälda anhöriga.
För Ida Otterholm började alltsammans redan i barndomen. Hennes tre syskon hade funktionshinder som Aspergers, ADHD, hörselskada, anorexi, bland annat.
– Men det var aldrig något vi pratade om hemma, det bara var så, säger hon.
Oftast var det oroligt och bråkigt i familjen och Ida trodde tidigt att det var hennes fel. Hon blev ledsen och trodde att hon var för känslig, eftersom syskonen sa det. När mammans uppmärksamhet sällan räckte även till Ida, kände hon avundsjuka gentemot dem och önskade att de inte fanns.
– Tänk er att vara barn och veta att man inte får tänka så! Skulden etsade sig fast inom mig.
Istället gjorde Ida allt för att vara mammas duktiga flicka.
– Som syskon till funktionshindrade lär man sig snabbt att man får vänta på sin tur. Man utvecklar också stark ansvarskänsla och empati.
Senare i livet blev hon själv mamma till en pojke, som vid 7 års ålder fick diagnosen ADHD och autism. Då hade Ida redan kämpat länge för att få svar på det hon misstänkt, men alltid mötts av frasen ”det är normalt”.
Hon berättar om år av skuldkänslor för att hon inte orkar vara mamma, parallellt med ständig duktighet.
– Utåt ser det ut som jag klarar av min situation, men inombords är det en enorm frustration och trötthet.
För att orka med ett sådant liv behövs ett bra bemötande från yrkesfolk inom vård och omsorg.
– Lyssna, men undvik att ge goda råd. Bekräfta det personen känner. Fråga istället för att tycka, säger Ida Otterholm.
Enligt henne känner sig många föräldrar till autistiska barn misstrodda.
– Visa att ni lyssnar och att ni tror på oss. Vi är ändå experterna på våra barn.