Då Aleksandra Ristic öppnade Fikalandet i Habibas gamla lokaler på Skönbergagatan hade hon många idéer och planer. En del har hon lyckats med, men andra får vänta lite. Hon ville exempelvis ha öppet alla dagar och även på kvällarna.
– Det gäller verkligen att ta tillvara på all tid. I början åkte jag hit direkt på morgonen, åt frukost här, bakade och hade öppet. Jag hann ingenting annat och träffade inga vänner, skrattar hon.
Hon har listor på allt. På sina idéer, på vad som ska bakas, på vad som ska köpas. Hon beskriver sig själv som tydlig och envis. Lillasyster Desanka håller skrattade med.
Är det något du skulle ha gjort annorlunda?
– Hade jag vetat att så många ville ha varm mat hade jag börjat med det tidigare. Nu vill jag starta med husmanskost i höst. Men för det måste jag bygga om lite och få tag på en kock.
Juli var en hektisk månad med många turister på dagarna. Men det var inte många som dök upp senare på kvällarna, som hon hade hoppats.
– Nu har jag kommit in i det mycket mer. Det var tufft i början. Att få rutin på allt, att hinna baka. Men nu kan jag göra fyra pajer på lite mer än en timme. Det går fort att komma in i rutiner och lära sig vara effektiv. Det gäller att planera allt.
På förmiddagen kommer ofta många äldre och fikar. Efter lunchen blir det några lugnare timmar, då hon kan fixa.
– Nu har jag testat mig fram med olika sockertyper. Jag märkte att många äldre och även barnfamiljer inte vill ha så söta saker. Därför försöker jag baka även utan socker.
Alla i familjen är engagerade och flera rätter är inspirerade från Balkan, där hennes föräldrar har sina rötter.
– Mamma kommer minst två dagar i veckan och gör sina burek, det är som pitabröd fyllda med kött, vitost, spenat eller annat. Jag vill lära mig baka burek, men det är svårt. Degen är pappertunn, man måste ha en speciell teknik. Men någon gång kan jag.
Hon bakar varje dag. Bröddegar kan stå över natten och en del kakor som cheescake kan hon baka sent så den stelnar till dagen därpå.
– Jag har inte fryst något utan bakar efter behov. Men det var mycket tuffare än jag trodde. Att ha öppet till sent på kvällarna, tänka på corona och anpassa till det.
– Men jag ångrar mig inte. Nu hoppas jag på att få alkoholtillstånd och nästa sommar kanske jag kan utvidga lite ute.