"Om det är en stor häst är det riktigt jobbigt att forma skon. Att vara hovslagare är ett tungt jobb och ryggen tar stryk men jag älskar det". Det säger Moa Johansson.
Hästar har alltid varit hennes liv och hon visste tidigt att det var hästar hon ville jobba med.
– Får man en häst redan i doppresent så är det lätt att trilla dit, säger hon och skrattar.
Vi träffas i Sörbystallet utanför Ringarum, där är hon uppvuxen och har sina hästar Sigge och Sune. De är varandras motsatser. Sune en stor häst som enligt Moa är vaken och lättskrämd för det mesta, medan lille Sigge är lugn och nyfiken. Men sig har hon också alltid hunden Rufus.
Alla hästar hon möter är personligheter. En del är nervösa för att bli skodda medan andra är helt lugna. Men att sko en häst handlar inte bara om att sätta på ett par skor. Moa vill se hur hästen går och rör sig samt se hur den står uppställd och då den vilar.
– Jag läser av mycket då jag ser skorna. Med skorna kan man hjälpa hästen att få rätt belastning och rörelse, berättar Moa.
– Genom hovarna syns det om hästen mår bra. Dålig livskvalité kan till exempel bero på ett obalanserat foder.
– Alla hästar är olika individer och jag märker rätt snart vad de tycker. Jag jobbar aldrig ensam i stallet utan det är bra om en annan person finns där om något skulle hända, man vet aldrig med djur.
Är du aldrig rädd?
– Jag slutar innan jag blir rädd. Ibland funkar det inte mellan hästen och människan, då är det lika bra att låta bli eller komma tillbaka en annan dag. Jag har lärt mig det. En gång gick det bra att sko en stor hästs framhovar men sedan fick jag inte lyfta bakhovarna. Hästen sparkade inte i luften rakt ut mot mig. Då är det bättre att sluta för den gången. Men de allra flesta hästar lyssnar och det räcker med att säga till dem en gång.
En del hästar behöver något lugnande för att våga låta sig skos, precis som bedövning hos tandläkaren. De måste byta skor minst var åttonde vecka.
"Jag möter många hästindivider i mitt jobb. Alla hästar är oika och det gäller att ta dem på rätt sätt." Det säger Moa Johansson, här tillsammans med hästen Sigge och hunden Rufus som alltid följer med matte.
Under gymnasiet pluggade Moa hästskötarlinjen men förstod snabbt att det var alldeles för svårt att försörja sig som hästskötare.
– Jag gillar att jobba hårt och är van vid det och jag älskar hästar. Men som hästskötare går du knappast runt ekonomiskt, många tjänar högst 8 000 kronor i månaden. Då måste man ha ett annat jobb vid sidan om och det är svårt att orka.
Utbildningarna som lockade var kiropraktor eller hovslagare. I januari i år var hon färdig utbildad hovslagare efter tre års studier i Skara. Utbildningen är bred och lär ut allt från foderlära, hästens anatomi, fysionomi och mycket mer. Det är ett riktigt hantverk. Alla hovslagare kan smida egna hästskor. Bak i hovslagarbilen finns ässjan som är gasoldriven och för smide.
– Om det är en stor häst är det riktigt jobbigt att forma skon. Att vara hovslagare är ett tungt jobb och ryggen tar mycket stryk men jag trivs verkligen och jag vill inte jobba hela livet med något som jag inte brinner för, säger Moa Johansson.
"Får man en häst redan i doppresent så är det lätt att trilla dit. Nu har jag två egna hästar, Sune och Sigge."
Redan under utbildningen, där majoriteten av eleverna var tjejer, förbereddes de på hur de ska träna kroppen för att orka med jobbet.
– Jag bestämde mig för att göra högst två helskoningar per dag för att hinna bygga upp kroppen. För mig tar en helskoning, alla fyra hovar, ungefär två timmar nu innan jag är van. Men under corona har det blivit många fler då kollegor varit sjuka.
– Det tar lång tid att bli fulllärd och i detta yrket blir man det nog aldrig. Det finns alltid saker att lära och det är motiverande. Om jag även satsar på kiropraktor får framtiden utvisa.