– Det var en väldigt stark upplevelse, man kan säga att det förändrade mitt liv. Jag har jobbat länge med att hjälpa flyktingar på fältet, men ute på öppet vatten blev det så starkt. Man kan verkligen känna att man har räddat en persons liv, säger Mutasem när vi träffas i hans hem i centrala Söderköping.
Att du själv är flykting, påverkade det dig?
– Absolut. Min syster har gjort samma resa över Medelhavet. När en del av min familj har varit i samma situation blir det väldigt personligt.
Mutasem är palestinier men växte upp i Syrien och hade ett gott liv innan kriget kom. Han hade ett välbetalt jobb, ett hus och ett sommarhus med pool. Men när kriget kom och bomberna föll över området valde han att fly i december 2012. Han kom till Sverige i juli 2013 och tio månader senare kom hans fru och då treåriga son hit. Men som många andra högutbildade invandrare har Mutasem inte lyckats hitta något jobb. Hans universitetsutbildning från Malta inom humanitär krishantering och internationell rätt har hittills inte varit till någon fördel. Till slut kände han att han måste göra någonting med sina kunskaper och kontaktade Rädda barnen som bedriver sök- och räddningsinsatser i Medelhavet.
Efter en antagningsprocess fick han åka till Amsterdam för en veckas praktisk utbildning i allt från livräddning i vatten till att släcka bränder. I början av oktober åkte han till Sicilien, varifrån livräddningsbåtarna utgår, för att jobba i princip dygnet runt. Hans uppgift var att i skarpt läge dra upp människor ut vattnet, dela ut flytvästar och se till att människorna kom i säkerhet, kvinnor och barn i första hand. Han fungerade också som tolk och kontakt mellan flyktingar och besättning. Det krävdes mycket styrka, både fysiskt och mentalt.
– Båtresorna tog åtta till tio dagar och då jobbade vi 24 timmar om dygnet. Det krävdes 100 procent uppmärksamhet. När vi kom tillbaka kunde vi vila i två dagar, men då var vi också tvungna att förbereda nästa resa och packa ihop de överlevnadskit som varje flykting skulle få.
Fem räddningsinsatser hann han vara med om under sina fem veckor på plats. De svåra minnena, från när de inte hann fram i tid, har etsat sig fast. Som den gången de kom fram till en tom båt, utan en enda överlevande. I ett annat fall fick de, förutom att rädda överlevande, frakta hem 18 döda kroppar.
– En annan gång letade vi hela natten. Vi hörde en kvinna skrika men vi såg inget i kikaren. Vi hittade henne till slut, men hon var den enda som överlevde på en båt med cirka 120 människor.
Men det fanns också tillfällen av lycka, som när de räddade en höggravid kvinna.
– Vi såg till att hon flögs till Malta, och dagen efter födde hon en son. Vi blev så glada när vi fick höra det att vi dansade tillsammans med flyktingarna.
Han minns också med glädje den täta sammanhållningen mellan de tolv personerna i räddningsteamet, alla med olika yrken och av olika nationaliteter.
– Vi var ett perfekt team. Ingen klagade, utan vi jobbade som en.
Skulle du kunna tänka dig att åka igen?
– Ja, men nu vill jag prioritera min familj ett tag. Och framför allt vill jag jobba i Sverige, jag vill göra något för att säga tack till Sverige.