Att hanaturen runt knuten är inte alla förunnat och särskilt inte när man jobbar i centrum av staden. Jonas Hedman tar gärna en lunchpromenad varje dag och går då helst utmed Ramunderberget längs Göta kanal. På så sätt följer han årstidernas växlingar i naturen och när våren är på gång blir det tydligt.
– Då kommer ormarna fram. Det är ett vårtecken, säger han.
– Det är nu de vaknar och är aktiva, senare på sommaren ser man nästan inga.
Ibland fotograferar Jonas vad han ser och redan i mars i år lyckades han fånga en huggorm på bild, där den ligger ihopringlad och värmer upp sig efter vinterdvalan.
Undertecknad kan inte släppa tanken på detta tydliga vårtecken, tar på sig gummistövlar och följer med Jonas på en promenad. För säkerhets skull får han gå först. Vi hinner inte gå många meter förrän det rasslar till i fjolårslöven och en lång, smal snok sladdar förbi. Alltför överraskad tjoar jag till och kastar mig fram mot Jonas. Instinkt. Reptilhjärnan tar över helt när det börjar slingra.
Vi går stigen utmed kanalen i riktning mot Klevbrinken och Jonas stannar till då och då, lyssnar och tittar sig omkring.
– Här har jag sett en ligga, säger han och pekar ut några platser där man kan tänka sig att både snok och huggorm kan trivas.
Gärna lite håligheter, löv- och rishögar men också barmark som snabbt värms upp av solen. Det kan vara en av anledningarna till att ormarna tycks trivas här. Solen ligger på mot Ramunderberget i stort sett hela dagen.
– Och alla stenar vid kanalen. Där trivs de också. Jag har även sett både snok och huggorm komma simmande här, säger Jonas.
Strax efter tvärstannar Jonas och pekar mot skogsbacken där en snok blixtsnabbt ringlar genom prasslande löv. Den har väl känt vibrationerna i marken när vi kommit klivande. Den försvinner ner bland löven men dyker upp igen och så tillbaka ner. En bit upp i backen syns den igen och stannar upp. Det lilla huvudet med den för snokar så typiska gula fläcken syns väl. Men bara om man vet att snoken ligger där, annars kunde den lika gärna vara en pinne bland andra. Tack vare att den ligger blickstilla lyckas jag fotografera den.
En tredje snok visar sig lite senare, men huggormarna håller sig undan i dag. Jonas är lite besviken på utfallet och föreslår en plats där det brukar ligga flera exemplar tillsammans, hopslingrade.
Tack, men nej tack. Tre fina snokar räcker så bra. Nu vet jag säkert att våren är här.