Pawel flyttar närmare kaféet

Pawel och systern växte upp tillsammans i byn, som då tillhörde Polen men som nu ligger i Ukraina. Pawel berättar om en idyllisk barndom i en by där alla kände alla. Pojkarna var getaherdar eller vallade kor och i trädgårdarna växte stora bigarråträd.
Men kriget kom och 20 år gammal fördes Pawel Malinowski bort från byn. I tre och ett halvt år satt han i det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen. När han kom ut därifrån vägde han bara 35 kilo.
- Men jag repade mig, säger Pawel och redogör kort för vad som hände honom när han kom till Sverige och Östergötland.

Sökte sin lillasyster
Han gifte sig med en svensk kvinna. De bodde i Krokek på 1950- och 60-talen och satte fem barn till världen. Pawel arbetade i textilindustrin, på Goodyear och Standard Hotel i Norrköping och på Stadshotellet i Söderköping. Barnen flyttade hemifrån och Pawels fru dog 1984.
I många år sökte Pawel efter sin lillasyster, med hjälp av Röda Korset. Men det var inte förrän han blev bekant med ett polskt par som han lyckades återfinna henne. Om detta skrev vi i NT för knappt tre år sedan.
Vad har hänt sedan dess?
- Inte mycket, säger Pawel där han sitter i godan ro på och dricker en kopp kaffe på ett kafé i Söderköping.
- I januari blev jag sjuk, tillägger han.

Trivs - utan vatten
Det såg allvarligt ut ett tag. Under konvalescenstiden fick Pawel flytta från sin lilla stuga på landet till äldreboendet Blåklinten i Söderköping, där han bodde i tre månader. Själv säger han att han inte var så skröplig som de andra på Blåklinten, men han måste ju kunna hålla sig ren.
I stugan, där han bott i ett tjugotal år, finns inte rinnande vatten. Han måste gå och hämta vatten ur en brunn hundra meter bort. Pawel trivs ändå - han kallar sitt hem omväxlande för Solliden och Slottet.
Han berättar fortfarande med glädje om hur det var att återse systern.
- Hon var en gammal gumma med huckle som sålde hemgjort brännvin, säger han och slår ut med händerna i en ursäktande gest:
- Det är sant! Jag måste ju hålla mig till fakta.
Ytterligare två gånger har han besökt sin hemstad sedan det första återvändandet hösten 2003. Senaste gången var för elva månader sedan. Då var han där för att begrava sin syster.
Pawels barn bor i Stockholm, och där har han också sina barnbarn.
- 2, 4, 6, 8 ... något på 16 stycken, räknar han högt.
Han träffar dem inte så ofta. Ensam känner han sig ändå inte. Pawel har gott om vänner och bekanta. Och han tar gärna färdtjänsten in till Söderköping och sätter sig på ett kafé, precis som i dag.
- En del vågar inte prata med människor som de inte känner. Men jag är inte rädd för att prata och skämta med folk. Jag tackar gudarna att jag är som jag är, säger han och smular hastigt sönder en kaka i handen.

Till hyreslägenhet
Han låter smulorna falla till marken, till fromma för fåglarna som kretsar omkring oss - men knappast till glädje för kaféägaren, vilket han också är medveten om. Det erkänner han med ett skyldigt pojkleende.
Till hösten lämnar han sitt Solliden för gott och flyttar in till en hyreslägenhet i Söderköping.
- Man kan undra hur det ska gå att anpassa en gammal sork. Jag brukar kalla mig så, säger han och berättar om stugan där han bott så länge.
Den ligger vid Sankt Anna-vägen 15 kilometer från Söderköping och har en boyta på cirka 40 kvadratmeter. Det finns en övervåning också, men där bor det bara "spindlar och annat".
Livet kommer att förändras, men han får i alla fall närmare till kaféet. Och det är på kaféet han tänker fira sin 85-årsdag, med en kopp kaffe.
- Jag har blivit lite gammal, men jag hoppas att de andra inte ser det, säger han och ler.

Pawel flyttar närmare kaféet

Under andra världskriget tvingades Pawel Malinowski bort från sin familj. Han hamnade i Sverige. 82 år fyllda återvände han för första gången till sin hemby i Ukraina för att träffa sin syster.