- Jag hoppas kunna ge hopp, igenkänning och inspirera andra att våga se glädjen i livet, säger Ulrika Borén.
Den 25 augusti kommer boken Lysande stjärnor på en nattsvart himmel.
Vi backar bandet. På våren 2012 började Ulrika må dåligt. Det började med att hon vaknade mitt i natten av att hon skrek till okontrollerat.
- Men jag trodde bara att jag haft en marddröm.
Ulrika fick små anfall av frånvaro på tio sekunder. Hon beskriver hur hon blinkade till, hyperventlilerade, pressade käkarna. Hon förstod att det var något som inte stämde.
- Jag ringde sjukvårdsupplysningen som trodde att det var panikångestattacker. Jag köpte det.
I mitten av juni hade hon det lite körigt. Äldsta dottern skulle ta studenten. Och det var lätt att tänka att hennes symptom var stressrelaterade.
- Ingenting fick förstöra hennes dag.
Men stax efter att studenten var avklarad ringde hon på en ambulans.
- Jag mådde så dåligt.
Efter en vecka kunde hon få anfall mellan 20 och upp till 40 tillfällen under ett dygn.
Som barn hade hon epilepsi. Den växte bort.
- Jag förstod att det var något skit som kommit tillbaka.
På sjukhuset tog man hennes symptom på stort allvar. En skallröntgen visade att hon hade en tumör på 1,5 centimeter i diameter nära tinningen. Det var svårt att ta in.
- Jag tänkte cancer, jag dör. Jag fick ren och skär dödsångest.
Tumören var inte elakartade och till en början försökte man medicinera bort anfallen.
- Men det fungerade inte på mig. Det lindrade inte attackerna, snarare tvärt om. Jag fick också väldigt mycket biverkningar.
Attackerna körde slut på henne. Hon väcktes många gånger varje natt och fick aldrig sova mer än två timmar i sträck. Till slut bestämdes att tumören skulle opereras bort.
- Att göra ett ingrepp ihjärnan. Jag kunde inte förlika mig med tanken.
Dessutom var det inte säkert att operationen skulle göra henne bra igen.
Ulrika tog hjälp av yoga, meditation och mindfulness. Hon jobbade med andningen.
- Det blev en livlina. Det var det jag kunde kontrollera.
Hennes man Stefan var under hela tiden ett stort stöd. De pratade mycket
Hela tiden skrev hon också om sin sorg, sin ångest och sin känslor. Det var en ventil.
- Jag har alltid skrivit sedan jag var i 10-årsåldern och alltid velat skriva en bok.
Tills slut tänkte hon att det här skulle nog gå bra ändå. Operationen lyckades också. Och sedan dessa har hon inga anfall.
- Det var en gudagåva att kunna sova igen.
Vägen tillbaka var bitvis svår. Ulrika var hjärntrött.
- Det tog lång tid.
Idag känner hon sig stark. I februari startade hon ett eget företag där hon erbjuder coachning, KBT-terapi, kurser i yoga/ mindfulness. Ulrika har nytta av alla sina erfarenheter. Sin erfarenhet som fritidsledare, sin utbildning i beteendevetenskap och sina år som projektledare på Stadium sportscamp.
- Jag har alltid jobbat med människor. Nu gör jag det jag innerst inne alltid velat göra. Drivkraften är jag själv. Jag är privilegierad.
Och nu kommer boken. Den som hon så länge har velat skriva. Även om hon aldrig kunde ana att det skulle bli under de här omständigheterna.
- Jag är nog samma gamla Ullis som jag alltid har varit. Men sjukdomen lärde mig mycket om mig själv och andra. Det låter klyschigt men jag är tacksam för varje dag jag får.