-Det finns en utmaning i att studera barn, säger Judith Lind. De lämnar sällan egna spår efter sig i källorna. Forskningen kring sinnesslöanstalter speglar också vardagen, det som rörde vanliga människor, de som inte syntes så ofta.
För de undanskuffade barnen kom en viktig lagändring 1944. Då infördes skolplikt för alla sinnesslöa barn som bedömdes vara bildbara. De fick rätt till undervisning, men det innebar också att barn omhändertogs under tvång, mot sin och föräldrarnas vilja. Besluten fattades över deras huvuden.
-Det blev både en rättighet och en skyldighet, en form av undervisning men samtidigt ett kontrollredskap. Det är komplext. Allt är inte svart eller vitt.
Judith Lind talar varmt om brev och dokument som beskriver födelsedagsfirande, julfirande och god omsorg om barnen.
Rum som celler
Men kritiska brev finns också, där till exempel rum beskrivs som celler. I boken Tiden gav dem ett värdigt liv, berättas det om tvångströjor och isolering, en metod som användes mot trots.
Storängen var ett internat, där barnen bodde från skolåldern och uppåt. Man kunde samla kompetensen hos personalen på ett ställe, och man fostrade barnen ständigt. Miljön skulle vara anpassad efter barnen.
Barnen var indelade i tre grupper, ett skolhem för de bildbara, vårdhemmet som kallades asylen för de gravt sinnesslöa och ett arbetshem för dem som inte var mogna för utskrivning.
Målet för undervisningen var att de sinnesslöa skulle kunna försörja sig helt eller bidra till försörjningen. På Storängen drevs jordbruk, skomakeri och bageri.
Där fanns också djur. Jordbruksarbete sågs som en lämplig syssla för pojkar och köks- och handarbete för flickor.
Ingen överklass
Generellt sett var de intagna 60 procent pojkar, vilket inte speglade befolkningen. Men pojkar drog till sig uppmärksamheten.
-En problematik vi känner till än idag.
Majoriteten av barnen kom från arbetarklassen. Överklassen hade andra medel att ta hand om sina barn. I vissa fall var sterilisering ett krav för utskrivning, ännu ett sätt till kontroll. Skolplikten var upp till 16 års ålder, men enligt lag kunde sinnesslöskolans elever hållas kvar upp till 21.
De flesta reagerar starkt när Judith Lind berättar om tvångssterilisering. Men hon menar att problematiken fortfarande finns, att vissa individer anses som mindre lämpliga föräldrar och att samhället frågar sig hur man ska hantera frågan.