- Mamma var portvakt och skurade trappor i huset som var sju våningar högt. Pappa fick sparken från cementfabriken när han fick cementeksem. Själv målade jag mitt rum svart. Inne i mitt mörka rum läste jag Strindberg och poesi.
Vi sitter på Bondens creperie någon timme innan Börje Ahlstedt ska möta sin publik inne på restaurangen. Vi pratar om litteratur och poesi. Om ungdomsdikterna han skickade till Nobelpristagaren Pär Lagerkvist för läsning - "Jag fick aldrig något svar från honom" - och om teatern som gav honom möjlighet att lämna sig själv och gå in i andra roller.
- Teatern blev en utväg att leva och bearbeta en svår barndom. Jag tycker inte livet alltid varit så roligt. Att vara någon annan hjälper faktiskt.
Men hade det inte varit för Ingmar Bergman är det inte säkert att Börje Ahlstedt blivit skådespelare. Första året på Dramatens scenskola skolkade han mest.
Störde Bergman
- Jag var så himla rädd för att bli omgjord.
Avgörandet kom vid en elevuppspelning på Chinateatern. Börje Ahlstedt som inte fått någon roll skulle läsa poesi i pausen. Ingmar Bergman satt kvar i salongen och pratade med sin läkare som han enligt Börje Ahlstedt hade med sig över allt.
- Jag läste en dikt av Anna Maria Lenngren när Bergman undrade vad det var för idiot som störde honom i sitt samtal med sin läkare. Det är Börje Ahlstedt, han är helt hopplös därför har han inte fått någon roll, blev svaret. Ge honom roller då för fan så kanske han bättrar sig ska Bergman ha svarat. Och på den vägen blev det.
Börje Ahlstedt pratar om Ingmar Bergman som sin mentor. Om sitt förhållande till Bergman och om sina närmare 60 år på Dramaten har Börje Ahlstedt berättat i Från min loge på Dramaten. En bok som väckt mycket uppmärksamhet för Ahlstedts kritik mot flera av sina kolleger.
- Jag ångrar nästan att jag skrev boken, säger han. Nu har jag fem Dramatenskådespelare som hatar mig för att jag har sagt att de är egoistiska. Jag är inte elak men jag anser att man måste säga vad man tycker. Att säga sanningar är inte elakt. Man är bara trovärdig om man är sann. Och jag slår inte nedåt, bara på sådana som nått framgång och som är väldigt privilegierade.
Samtidigt konstaterar han att han inte riktigt förstod vidden av hur boken skulle bli mottagen.
"Mina ord"
- Även om jag fått hjälp att skriva boken är det mina ord som står där. Jag skyller inte ifrån mig på min medförfattare. Men jag kunde ha varit noggrannare med orden.
Han erkänner dock att han gillar att röra om och säger att han vill få människor att tänka till. Att han vill beröra. Under sin timme i det fullsatta creperiet lyckas han också med det.
Vid sin entré ursäktar han sig och berättar att han just fått veta att en god vän hängt sig. Sant eller skådespeleri? Det är svårt att veta. Men han återkommer till döden, till livets motgångar. Om hur rädd han blev när han som barn såg löpsedeln om hur en kvinna dödats av en man på Lilla Essingen och bad till Gud att det inte skulle vara fadern som dödat modern. Han berättar hur hans mongoloide morbror Anders, yngst av mormoderns och morfaderns 14 barn och som inte kunde säga annat än "geggege", tröstar honom genom att nynna "Vem kan segla". Han berättar om sina besök på sjukhus och ålderdomshem dit han åkt under sina spellediga måndagar under många år för att underhålla.
- Det är ett sätt att betala tillbaka till människor som fått sämre roller här i livet.
Han går runt medan han pratar, han stannar till och vänder sig direkt till någon i publiken. Han kräver svar och engagemang. Vi sjunger "Vem kan segla" och uppmanas att blundande gå in i oss själva.
- Här finns en möjlighet att hitta en liten kontakt med sig själv.
Han tystnar och ser ut att söka efter orden. Han upprepar vad han sagt en stund tidigare och man undrar om åldern börjar ta ut sin rätt. Eller tröttheten.
När stämningen börjar bli lite obekväm tar han sats igen. Berättelserna böljar fram och tillbaka. Och innan han slutar ber han om ursäkt för att han kanske inte varit i särskilt bra form:
- Jag är lite skrämd över det här dödsfallet, säger han och avslutar med att berätta lite om inspelningen av Stjärnorna på slottet där han blev något av en Bad guy, och om Ingmar Bergmans förmåga att få sina skådespelare att känna sig mer begåvade än de var.
- Han fick oss att växa och känna självförtroende.