Ändå lockades han och makan Gunn att ta sig an det gamla brunnshotellet som var slitet med 48 rum och en omsättning på två miljoner kronor och lika stora förluster. Var Söderköping låg hade paret inte riktigt begrepp om på den tiden.

– Vi uppfattade först att det var Söderhamn och till Norrland ville jag inte flytta, skrattar Gunn Ekblad.

Efter samtal med ledande kommunalråd i Söderköping så ville de gärna att Stig Ekblad skulle ta över det då kommunägda hotellet. Gärna direkt.

Artikelbild

| Det som skulle bli några månader har blivit 44 år. Makarna Ekblad blev kvar i Söderköping,

– Det gick jag inte med på utan jag ville först avsluta min hotell- och restaurangutbildning på högre nivå i Stockholm, berättar han.

I mars 1975 började han som hotelldirektör på Brunnen. Där fanns en restaurang med självservering, Brunnslasarettet hade patienter som åt på Brunnen och en del övriga gäster.

– Jag minns att det fanns ett rött plåttak här inne och en röd vinylmatta. Det var ganska förfärligt och inte vinterbonat, säger Stig.

– Och flugor i gardinvecken. Det var inte snyggt, men jag trivdes inte på sjukhuset i Lund där jag jobbade, så varför inte. ”Vi stannar väl över sommaren”, tänkte jag, berättar Gunn.

Artikelbild

| Ett förfärligt förfall mötte dem men de har byggt upp ett fint och känt hotell. Nu är det dags för Gunn och Stig Ekblad att göra nya saker,

Sedan dess har det gått många somrar och paret har varit kvar. I dag finns inga döda flugor i fönstren utan överallt är det snyggt och fräscht. Ljuset från kristalllamporna sprids över vackra möbler och många små sittgrupper dit gästerna kan dra sig tillbaka för en kopp te eller annat.

– Detaljerna är viktiga. Det är det som människor betalar för. De flesta vill ha ett vackert bord, fin dukning och personal som är välstruken. Det är helhetsbilden och det är viktigt att hålla standarden, säger hon.

Artikelbild

| Att flytta ut kontoret till receptionen var en bra idé. - Det går inte att sitta instängd på ett kontor, säger Stig Ekblad.

Samma sommar 1975 kom en reslig och tjurig karl till hotellet.

– Han var lite otrevlig, Ragnar Håkansson från Trafiksäkerhetsverket. Vi blev goda vänner med tiden, men han var fortfarande lika tjurig, skrattar de.

Artikelbild

| Ett hotell i förfall mötte dem men nu har de förändrar allt. Konstären Torsten Hjelm gav dem målningarna som idag pryder alla dörrar.

Staten hade beslutat att alla bilskoleägare i landet var tvungna att gå en sex veckor lång pedagogikutbildning. Den ville han lägga på Brunnen.

– Det var fantastiskt för oss. Under två års tid hade vi en basbeställning på halva hotellet och nu var det redan vinterbonat. Vi var jätteduktiga på att jobba på.

Artikelbild

| Söderköpings kommun avtackade makarna Ekblad före jul.

Paret var överens om att hotellet var alldeles för litet. 48 rum kunde de inte gå runt på. De ville bygga ut, men det var inte kommunen intresserade av att investera i.

– På den här tiden ägde kommuner saker som de inte borde äga. Ett hotell är väl inget för en kommun. Men då träffade vi en mycket trevlig man, Henry Ståhl, fastighetsägare i Norrköping. Han var beredd att hjälpa till och lånade oss 10,5 miljoner kronor som det kostade att bygga ut, berättar Stig Ekblad.

Artikelbild

| Mat, bakning och godis bjuds på Söderköpings Brunn.

1977 började utbyggnaden och två år senare stod det klart. Ett hotell med 110 rum.

Makarna Ekblad har varit först med mycket. De såg tidigt behovet av flera konferensrum så att de kunde ta emot nya grupper samtidigt som de tidigare avslutade sin konferens. 1986 stod det klart med två konferenslokaler, två grupprum och en matsal som tog 200 gäster. Tidigt erbjöd de weekend-paket. Dessutom sköts all tvätt, bakning och matlagning på hotellet.

– Nu behövde vi aldrig säga nej till konferensgäster. 80-talet gick bra och pengarna började att rulla in.

Samtidigt blev de föräldrar till dottern Jenny. Efter en lång process fick de köpa hotellet av kommunen vid nyår 1988. Under den här tiden var Stig även ordförande för kedjan Romantik hotell med 230 hotell i Europa. Han pendlade dagligen, oftast till Tyskland, och Gunn åkte till flygplatsen och hämtade hem honom sent på kvällarna.

Stämningen på hotellet är familjär och alla känner varandra. Gunn och Stig kommer tidigt på morgonen och dricker kaffe med nattpersonalen innan de går hem.

– Vi har aldrig haft någon åldersnojja, i höstas anställde vi en 59-åring. Alla behöver inte vara fullärda utan de lärs upp här. Det viktiga är att man har känsla för det och vet hur man uppför sig på en arbetsplats.

– Det här har varit kul, men nu är det dags att göra något annat. Nu vill vi vara lediga på helgerna. Göra saker som alla andra gör. Vara med barnbarnen, åka och äta julbord och sånt, skrattar Gunn. Samtidigt som hon ser ett veck på en duk och måste rätta till det.

Att sälja hotellet låg i tiden och plötsligt hörde intresserade av sig. Försäljningen rullade på.

– Som säljare har vi inga krav, men vi hoppas att våra underbara medarbetare får en trygg framtid. De är duktiga och skulle få jobb var som helst men trivs här.