Ända sedan Söderköpingstjejen Sofie Lundberg kom i kontakt med basketen första gången som nioåring har det varit hennes sport.
- Jag hade fått följa med Ida Lindgren, som spelade i Dolphins, till en träning här. Det blev pushen. Jag hade längden, det var roligt och jag kände att det var en sport för mig, berättar hon när vi träffas i Ramunderhallen ett par dagar innan hon ska resa tillbaka till Florida Southern College i Lakeland, USA. Där börjar hon nu sitt sista år. Sedan vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Utom att hon på sikt vill arbeta med barn och ungdomar och hjälpa dem som har det svårt.
- Om jag tycker att det är roligt fortsätter jag att spela basket i USA. Eller i Sverige. Eller så tar jag ett sabbatsår. Jag är glad att basketen tagit mig så här långt men det finns annat i livet också. Och jag tycker att det är viktigt med utbildning. Jag har psykologi som inriktning på skolan och funderar på att bli socionom så småningom.
Nostalgiskt komma hit
Hon fäller ner basketkorgen från taket för att jag ska kunna ta en bild när hon skjuter:
- Det är alltid lite nostalgiskt att komma tillbaka hit, säger hon och berättar att när hon började fick man veva ner korgen för hand. Nu trycker man bara på en knapp.
Från Ramunderhallen, där allt började för 13 år sedan, har Sofie Lundberg tagit sig ut i världen via Hagebyskolans basketprofil, Växjö, Norrköping till USA.
- Om man jobbar hårt för det man vill kan man nå hur långt som helst. Och det är något jag vill förmedla till andra. Att man kan komma från en liten stad och komma dit man vill bara man följer sitt hjärta och vågar ta klivet ut i det okända.
Stort steg byta skola
Visst var det tufft att lämna lilla trygga Söderköping och de gamla klasskamraterna och ensam börja på en ny skola i den betydligt större grannstaden.
- Det var ett jättestort steg för mig. Det var tufft i början men under de tre åren lärde jag mig enormt mycket. I min klass var vi en blandning från flera olika kulturer och fördomarna som man hade försvann. Jag lärde mig att se saker från andra perspektiv .
På basketträningarna blev det tuffa tag eftersom killarna var i majoritet.
- Jag fick ruffas med dem på dagarna och på kvällarna tränade jag med de äldre tjejerna i laget.
Hon har fortsatt att utmana sig själv. Hon flyttade till Växjö på gymnasiet och fick uppleva nya kontraster, återvände i tvåan till Norrköping där hon började i Dolphins damlag.
- Då spelade jag tillsammans med Ida, ler hon.
Efter gymnasiet tränade hon ännu hårdare. Målet var att få spela på collegenivå i USA. Hon skickade matchfilmer på sig själv till olika college och fick ett fåtal svar. Till slut lyckades hon via kontakter få napp. Och hamnade i Norfolk i Nebraska.
- Jag fick något av en kulturchock i början. Vårt college låg mitt i ett majsfält. Men jag är glad att jag kom dit. Det var en liten skola och det var bra för mig. Jag blev någon, jag blev jättebra omhändertagen av lärare, familjen och skolan.
Det gick bra för Sofie och sista året blev hon lagkapten.
- Jag bar laget på mina axlar, säger hon.
Efter de två åren i Nebraska var målet att komma in på ett fyraårigt college. Hon fick erbjudanden från skolor i Alaska, Wyoming och Florida. Av solbrännan att döma gissar jag att det blev Florida.
- Det klickade direkt när jag kom dit. Och så älskar jag sol och värme, ler hon.
Basketen har gett henne möjlighet att plugga utomlands. Hon har fått stipendium så hon behöver varken ta studielån, betala skola, boende eller mat.
- Men man måste vara beredd på att plugga hårt. Klarar man inte skolan får man inte fortsätta.
Sofie Lundberg vill vara en förebild för andra ungdomar och visa att det går att uppnå sina drömmars mål.
Lita på dig själv
- Jag har lärt mig så mycket under de här åren, om mig själv och om andra människor. Man ska följa sitt hjärta, lita på sig själv och vara sig själv. Och det är kanske sådant jag kan hjälpa andra med, säger Sofie Lundberg. Samtidigt tycker hon att det kommer att bli lite läskigt den dag hon slutar med basketen. Hon har hållit på så länge att hon identifierar sig som Sofie - basketspelaren.
- Jag får se, jag har ju ett år kvar.