Att gå ut ensam är inget hon drar sig för. Istället är hon fortfarande nyfiken på människor hon möter och livet i stort. Britta Forsberg är aktiv varje dag. Framför allt går hon alltid ut i skogen i ur och skur minst en timme dagligen. Hon har alltid varit friluftsmänniska och vandrat. Under tiden i Venezuela vandrade hon mycket i Anderna. Där bodde hennes man i tre år och var med och byggde upp en skola.
– Jag älskar träd och alla årstider, men hösten är speciell. Det ska vara rogivande, inte stressigt. Visst var det stressigt under arbetslivet ibland då jag var ensam med mina pojkar. Det minns jag, men man ska försöka undvika det, säger hon.
Redan för 47 år sedan då hon kom hem från att ha bott i Venezuela intervjuades hon av tidningen. Som lärare ifrågasatte hon redan då hur mycket studenterna stressade med lektioner, plugg och prov. Hon försökte sprida en annan livssyn – det som inte hinns med i dag kan säkert göras i morgon.
– Det har inte blivit bättre. Människor verkar mycket stressade hela tiden. Jag försöker alltid att ge alla jag möter ett leende eller en hälsning. Jag vill visa människor att någon ser dem. Ingen vet hur den människan känner sig och då kan det betyda mycket att någon ser en.
Redan på 50-talet lockades hon till Söderköping. På den tiden bodde hon ensam med sina pojkar i Hageby, men de for oftast till Söderköping och handlade. Redan då bestämde hon sig för att någon gång skulle hon flytta till den lilla staden som påminde om hennes uppväxt i Falkenberg.
Det blev cirka 40 år som textillärare på Ebersteinska och De Geergymnasiet, men som 50-åring valde hon att bryta upp igen och flyttade med sin man till Dalsland och började ett nytt lärarjobb. Då hade paret bott på olika orter i mer än 13 år och tyckte det var dags att gifta sig och leva tillsammans.
I skolan var de flesta kvinnliga kollegor ogifta på den tiden. Att det blev femårig konskola i Göteborg var från början en slump som blev precis rätt. Att skapa med textil, att väva, sy, brodera är fortfarande Brittas stora intresse.
– Jag har en skolkamrat kvar och vi hörs av. Det var den lyckligaste tiden i min ungdom, men tyvärr försvinner de undan för undan, det är inte lätt.
– Jag har rest mycket och gjort roliga saker. Min man och jag åkte tillbaka till Venezuela för att se hur det gick för skolan han var med och byggde upp.