Ingrid stickar som avkoppling
Ingrid Algren har många trådar ihop med norska skidlandslaget, men oroas över framtiden för sitt favorithantverk.
Ingrid Algren, sonen Tobias Evertsson och hans kusin Sofie Aktner visar några av de tröjor som är stickade efter norska skidlandslagets modeller.
Foto: Fotograf saknas!
- Det är inget skönt att sticka i akryl, det blir en plastig känsla. Ullen är mer levande och är närmast outslitligt om man sköter den rätt.
Faktum är att hela familjen Algren/Evertsson kan se ut som ett norskt OS- eller VM-lag om de vill. Säg bara Trondheim -97 eller St Moritz 2003 och Ingrid kan visa vilken tröja som den norska skideliten bar. Det är från företaget som stickar norrmännens landslagströjor som Ingrid hämtar de flesta modellerna.
- Det är för att de är väldigt snygga som jag fastnade för dem. Och komplicerade.
Över 100 tröjor
Det har passerat långt över 100 tröjor mellan Ingrids flinka fingrar sedan mormor Maja Strandberg från Jämtland lärde henne sticka som barn. Mamma har uppmuntrat genom att köpa garnet Ingrid ville ha.
Nuförtiden skapas tröjorna oftast på kvällarna framför tv:n.
- Pappa och jag blir galna, säger sonen Tobias och berättar om det knattrande ljudet av stålstickor som ackompanjerat tv-kvällarna under hans uppväxt.
- Jag har faktiskt fått jonglerbollar av min sambo, skrattar Ingrid som inte kan sitta ner utan att ha något för händerna.
Bollarna kunde förstås inte konkurrera ut stickorna.
På slöjdlektionerna
Lusten att skapa i garn började redan under högstadieåren på Nyhemsskolan. Då tjatade Ingrid till sig att få sticka en tröja på slöjdlektionerna - mot att föräldrarna betalade garnkostnaden.
- Fröken trodde inte att jag skulle klara av det och skolan hade inte råd med garn till en hel tröja.
Men den uppgiften klarade Ingrid galant och hon kan berätta om en av sina första koftor med puffärm, enligt 70-talsmodet.
Redan då hon var i 20-årsåldern började bekantskapskretsen beställa Ingrids tröjor. Snart kan hon fira 25 år som hobbystickerska. För tio år sedan testade Ingrid Algren livet som marknadsknalle i Hällestad för första gången och sålde rejält bra trots 30 graders värme. Mycket bättre än när det var vinter och julmarknad.
Efter ett långt marknadsuppehåll deltog hon på Sonstorps julmarknad i år. Problemet är att garn är så dyrt att det inte lönar sig att sticka upp mer än sockor och mössor på förhand. För att visa den bredd hon stickar på beställning blev det till att samla ihop egna och vänners tröjor och visa upp.
Avancerad stickning är dock inget hantverk som betingar ett högt ekonomiskt värde, i allafall inte på landsbygden.
Värderat högre
Eftersom garnet till en vuxentröja kostar 700-800 kronor kan Ingrid själv bara ta ut runt 500 kronor för jobbet. Mer vill inte folk betala för en tröja. Det är bara på flygplatser och i storstäder som det kan gå att sälja norska lusekoftor för 2 000-3 000 kronor, då är de förstås inte stickade för hand utan på maskin.
- Det är trist att man inte kan få jobbet värderat högre. Det vore ju jättekul om man skulle kunna leva på att sticka.
När man nu ändå tycker att det är så roligt, menar Ingrid som aldrig sett stickandet som ett arbete.
- Jag gör det bara som avkoppling.
Och det unnar hon sig ofta. Det tar ungefär en arbetsvecka att sticka och sy ihop en vuxentröja utifrån de norska mönstren. Det blir en timpeng på tolv och femtio. Vore det inte så roligt skulle det nog inte bli så många tröjor. Ingrid oroas över stickningskonstens framtid.
- Det som är synd är att hantverket försvinner.
Trots att hon passerat 40 år är hon ofta yngst bland kunderna i garnaffärer.
Men Ingrid gör vad hon kan för att försöka bidra till återväxten.
- Jag håller på att lära min systers flicka att sticka, sen får vi se om hon tycker det är så roligt att hon vill fortsätta.
Så jobbar vi med nyheter