Hon är rapp i både tanken och käften, Anita Gradin, och lät sig nog inte tryckas ned av någon (man) i maktens korridorer. Det är en tänkbar förklaring till att flickan från ett arbetarhem i bruksorten Hörnefors i Västerbottens län nådde politikens topp på 1980- och 1990-talen som jämställdhets- och invandrarminister, utrikeshandels- och Europaminister samt EU-kommissionär.
– Män satte mig många gånger på prov. Det bästa sättet att bemöta det är att säga ifrån, ge svar på tal och visa att man kan.
Viktig förebild
Det finns också en annan förklaring till styrkan: mormor. Under Anita Gradins uppväxt på 1930- och 1940-talet var föräldrarna fullt sysselsatta med att klara livhanken, pappa som pappersarbetare, mamma som hemmafru och senare affärsbiträde. Mormor, som var handikappad, bodde under samma tak och satt ofta på sin stol. Hon hade tid.
– Hon betydde mycket för min utveckling och mina värderingar. Hon läste dagstidningar och böcker för mig och min yngre syster. Jag var vetgirig och undrade över mycket. Att alltid kunna fråga och få svar var en trygghet.
En ögonöppnare
Anita Gradin fortsätter med stolthet i rösten:
– Det finns inga fula barn, det är inget fel på handikappade, sade mormor. Det gav mig synen på människans lika värde. Och känslan att jag kunde komma hur långt som helst.
Internationellt Socialistinternationalens kongress i Wien när hon var 20 år var en ögonöppnare. Hon fick lära känna vänner från socialdemokratiska partier världen över och möta folk, från Sydafrikas apartheid bland annat, som suttit i fängelse för sina politiska åsikter.
– Det präglade mig som politiker. Jag valde att jobba med internationella frågor, inte minst med mänskliga rättigheter och flyktingfrågor.
Kondomsmugglare
Och som vice ordförande i RFSU arbetade hon för sexuell upplysning så konkret hon kunde. Kond-omer var olagliga i en rad länder, så hon hade väskorna fullpackade med kondomer som gåvor till lokala organisationer när hon åkte till internationella konferenser.
– När tullen ertappade mig och frågade om kondomerna, sade jag att de var för eget bruk. Det gick bra. Fast en gång tappade tulltjänstemannen konceptet och smällde igen väskan.
Numera har hon i stort lämnat ungdomens temperamentsfulla dagar bakom sig.
– Som ung kunde jag tända på alla cylindrar och bli förbannad. Med åren har jag lärt mig att behärska mitt temperament. Att fräsa ifrån hör ungdomen till, säger Anita Gradin.